häromnatten att jag omfamnade en gammal, före detta vän till mig, med stor värme och stor glädje. Hon kom med en bitter kommentar av något slag och jag kände absolut ingenting. Bara glädje över att hon kommit hem till mig. Kände heller inget ansvar för hur hon mådde eller att det på något sätt skulle ligga på mig att se till att hon inte blev bemött på fel sätt. Det fanns absolut ingenting som kunde "haka" i mig. Bara denna stora, hjärliga värmen.

Det var skönt. 

Tänker att drömbilden av henne symboliserar min gamla ångest och mitt gamla självförakt. Och jag kan välkomna det och släppa in det i hjärtat med glädje. Det handlar inte längre om att utesluta eller förtränga. Det känns verkligen som det gamla såret är läkt, och om ärret gör sig påmint så skrapar jag inte längre upp det, utan ser det och säger: Jaså, är det bara du, gamle vän! Här finns plats för dig också.

Leende. 

är vackra ... det är skönt att vara i flödet. Det är gott att bejaka och svara an på det som kommer.

Men så plötsligt får jag svindel. Då minns jag varför jag så ofta har stått vid sidan om förut i mitt liv. Helt enkelt för att vara mitt i flödet innebar att inte ha kontroll. Gav man sig hän var det bara att följa med. Att stå vid sidan om var ett sätt att ha kontroll.

Nämen,titta, där kommer den möjligheten! Och där är den tanken! Och se här; vilken trend som rullar fram här!

Tryggt och bra att stå vi sidan och konstatera. Om längtan efter att hoppa i blev för stark kunde jag alltid krypa ihop i fosterställning och hålla i mig, hårt, hårt.

Men nu har jag hoppat.

Vi får se vad det blir.