det kommer sig att ingen har tagit upp och mer vetenskapligt studerat det faktum att en förkylning gör oss så totalt humorlösa?

Man talar aldrig om att förkylningen i sig gör oss väldigt små och nere. I förkylningstider är det väldigt lätt att tycka synd om sig själv (eller kanske är det så att vi kommer i kontakt med den där inre känslan som hör ihop med det lilla barnet som aldrig fick den närhet det behövde?). Oj, vad vi är ledsamma när snoret rinner och halsen värker.

Ofta vet vi dessutom att det "bara" är en förkylning. Ingenting att bry sig om. Vi försöker låtsas att vi är som vanligt, trots tröttheten som hela tiden hotar att ta överhand.

Och vi är fullständigt humorbefriade. Livet suger. Trots att vi ser ganska roliga ut med vår röda näsa, våra halsdukar om halsen och de röda ögonen, håret som hänger åt alla håll och med de vita pappersduttarna i näsan som är pricken över i:et. Trots att vi blir ganska roliga, på ett rörande sätt, när vi tappert försöker kämpa på fast det är så uppenbart att vi mest av allt vill ligga under täcket och sova. Duktigheten i sig är som ett skämt. Vi försöker tappert låtsas att vi vet att vi inte är döende, trots att vi innerst inne egentligen tror det.

I själva förkylningspaketet ingår humorbefrielse. Det borde man tala mer om. Alltför många tror att deras nedstämdhet i samband med förkylning är en sanning som är oemotsägbar.

Kanske kunde man utveckla en förkylningsskrattmetod? Undrar om det skulle göra att den gick över fortare ...

Tills dess, ta en Ipren.