vad vi matar oss och matas med skräp och depressivitet. Krig, katastrofer, mord och allmän elakhet är de stora rubrikerna och visst håller många av oss på att förfasa sig över hur världen ser ut?

Ändå visar statistik att morden har minskat under de sista 20 åren i Sverige. Hur ofta lyfts det fram?

Och hur skulle vi överhuvud taget kunna existera om det inte vore för att de allra flesta människor faktiskt mår såpass bra att de försöker göra sitt bästa för att ta hand om varandra och värna om varandra? Vi hade inte kunnat skapa någonting om inte kärleken mellan människor varit levande och gjort att vi kan, vill, orkar leva. Inte bara överleva med nästippen över vattenytan.

Kanske vore fint att fundera över vad för klimat man skapar genom att bara lyfta fram katastrofer. Vilken känsla som läggs och vilken grund det blir till oss alla här i världen. För visst blir besluten fattade utifrån rädsla väldigt annorlunda mot besluten fattade från tillit och kärlek.