njöt jag av att se regnet falla. Det var så vackert med det tunna, fina och ändå kraftiga vårregnet som genomlystes av solens gnistrande strålar. Jag tänkte att det speglade mitt humör; en del av mig gråter av saknad efter Cassandra, samtidigt som jag känner ljuset lysa inom mig. Det är en underlig känsla.

Men den gör mig medveten om något som jag anat, men inte riktigt fått tag på förut. Något Cassandra försökte säga mig innan hon dog. Något som handlade om att se, verkigen se, vad som för in ljuset i mitt liv. Inte vad jag tror gör det, utan vad som verkligen gör det. Inte vad jag önskar ska göra det, och inte vad jag blir "hög" av. Utan vad som verkligen, på djupet och i sanning för in ljuset i mitt liv.

Och sedan tillåta mig att välja just det.