som att människor lägger sig som en hinna i mig. De liksom kläggar fast sig i mig. Med sina tyckanden och göranden. För det mesta tycker jag om att träffa och tala med folk. För det mesta är det inspirerande och tankeväckande.Och så kan det vara så där att jag nästan kvävs av andra. Andras åsikter, tankar, känslor går rakt in och tar mitt eget utrymme ifrån mig. Det är när jag är trött. Eller när jag är överbelastad. Eller när jag glömmer att vara fokuserad på ljuset. När jag tror att andra människor inte vill mig väl. Så länge som jag har mitt fokus i ljuset så ser jag också de runtom i ljus. Och när jag tappar det fokuset så hamnar de i mörker. Naturligtvis. Hur viktigt är det då inte att dagligen ta sig tid att ha en stund för sig själv och påminna sig om ljuset? Kanske till och med flera gånger om dagen. Grunda sig i jorden och känna mittlinjen i ljus. Kanske därför jag tycker så mycket om det här forumet. Det känns ... som att jag väljer själv hur mycket eller hur lite jag vill eller kan ta in. Jag har ynnesten att ta del av andras tankar utan att MÅSTA någonting. Kan ta den tid jag behöver för att fundera och eventuellt kommentera. Eller så behöver jag inte säga något alls. Det finns så många sätt att fly undan sig själv. Eller kanske gå vilse från sig själv. Vet inte hur jag skulle överleva om jag inte hade dessa stunder, dagar där jag är själv, där jag nästan inte träffar en människa. Där jag är med mig själv. Diskar, skriver, går, tänker och klappar hunden. Lukter på snön och känner solen. Tänker igen. Nu kommer barnen idag. Härligt underbart. Så är det dags för nya jobbet i veckan. Spännande. Nya möten, nya utmaningar. Och nu har jag haft den här helgen nästan helt för mig själv. Det är en bra förutsättning för att det ska funka alltihop.Försöker släppa egot mer och mer och mer. Det är inte lätt. Ändå vet jag att det är enda vägen. Enda vägen för att bli fri.