en berättelse om en människa som kom till en mästare.

- Mästare, jag mäktar inte mer! Jag gör allt för mina medmänniskor, jag ger dem allt jag har, men de kräver bara mer och mer av mig! Jag förstår inte vad jag ska kunna ge dem mer, men jag vill inte vara en självisk och dålig människa.

Mästaren svarar:

- Det du inte har kan du inte ge. Din skål är tom, det finns inget du kan dela med dig av. Fyll din egen skål och låt den bli överfull. Det som rinner över är till andra, det som är i skålen är till dig själv. Så fyll din skål och låt den rinna över. Älska dig själv såsom din nästa. Se dig själv och dela med dig till världen av den du verkligen är. I Sanning.

Och människan gick och gjorde så.  

drömde jag att en buss körde ifrån mig. Inte när jag var försenad och sprang efter, inte för att jag var stressad, inte för att den hade en vanlig tidtabell att följa, utan för att den (eller den som körde) var rigid och dum. Hade just hjälpt en vän på bussen, satt min handväska på trappsteget och vände mig mot solen för att ta några extra djupa andetag och njuta av ljuset. Då stängs dörrarna och bussen börjar rulla iväg. Jag försöker hindra den, men inget hjälper. Inte ens de jag kände inne i bussen stoppade den. Så där står jag, i en främmande liten stad, utan handväska, pengar, mobil.

Jag blev så arg. Stegade iväg till någon slags central och berättade, och även om alla var vänliga kunde ingen hjälpa mig. Gud, vad arg jag var! Men behärskad. Det var ju inte deras fel.

Sakte blev jag medveten om att jag hade en kudde under huvudet. Att jag låg i min säng. Att jag var hemma, inte ute och reste. Att jag kunde slappna av.

Och blev alldeles vansinnigt tacksam. Det var värt hela drömmen för att få uppleva den känslan av tacksamhet över att jag var hemma, att väckarklockan snart skulle ringa, att jag inte kommit bort. Och sedan blev jag glad.  Det var lätt att väcka sonen, att göra frukost och att köra honom. Lätt och roligt att åka och handla.

Och alltihop handlar bara om fantasier om hur livet är. 

Jag tänker att utmaningen ligger i att komma på att det är bara jag själv som kan bekräfta min egen idé om livet. Att söka bekräftelse från omgivningen fungerar inte så länge omgivningen har en annan idé om vad livet är, hur det ser ut, och kämpar på med att bevisa sin sanning.

Den kärlek som verkligen binder människor samman kanske har mer att göra med att man önskar att leva samma eller liknande fantasi/verklighet än en tillfällig attraktion eller att man vill tillfredsställa varandras behov på olika plan.  

Tror att behoven, diffusa psykologiska behov, för det mesta blandas ihop med det vi kallar kärlek. Tänker också att vi för det mesta inte har en aning om vad kärlek verkligen är.

Kärlek kanske är att släppa fri.