datorn på båten. Den är urlångsam som vanligt. Men bättre än ingenting. Ibland är här hur mycket som helst att göra och ibland jättelite.  Men det brukar fyllas på med jobb.

Bussen jag skulle åka med idag hade plötsligt bytt hållplats. Jag såg den och talade med chauffören när han stod "fel". Han skulle åka till rätt ställe, men var en ordentlig människa och kunde tyvärr inte släppa på mig där vi var. Jag fick trava iväg på egna ben till den  nya hållplatsen. Plötsligt krympte jag till en liten flicka. - Men jag vet inte var den är, sa jag. - Åh, det är inte svårt, det är bara tvärsöver här, sa busschauffören. Då hade jag i alla fall självbevarelsedrift nog att säga att han fick vara så vänlig att vänta på mig tills jag dök upp, om jag skulle gå fel! Han sa något diffust och jag gick iväg "tvärsöver". Och gick givetvis alldeles åt helvete fel. Fick panik. Blev fyra år med bankande hjärta och ville bara gråta. Gudskelov dök det upp någon jag kunde fråga, som visserligen inte heller visste, men som kunde tänka klart och räkna ut var det var troligt att busshållsplats 41 låg. Puh!

Och där var den .... med andan i  halsen, en minut ikom jag fram. Helt förvirrad slängde jag in bagaget och fick mig en tillsägelse av någon vars väska jag just slängt min ovanpå. Bekom mig inte det minsta, stuvade om alltihop och såg inte ens personen ifråga.

Tack, Martin, för din berättelse om dina "matchande bilder". Det var precis vad som hände här. Jag reste mycket som barn och hade en del upplevelser som skrämde vettet ur mig och som handlade om att missa tåg eller bussar eller båtar.

Det var exakt vad som blev triggat här. Det stängde av min hjärna. Det gick alltid bra i sista änden när jag var barn, och det kanske hjälpte mig att tro att det ändå skulle gå bra, så att jag kunde skapa ett "lyckligt slut". ?

Apropå fantasi.

;-) so long så länge