Vad har jag för perspektiv när jag betraktar världen? Tar jag för givet att jag är välkommen här på jorden? Att alla vill mig väl? Att jag är älskad? Att existensen vet vad som är bäst?

Eller ser jag det som en självklarhet att jag måste kämpa för min plats, att andra är emot mig och vill mig illa? Att en sådan som jag inte med självklarhet kan bli älskad? Att existensen föraktar mig?

På en nivå handlar det om vilka fantasier vi har om oss själva och om världen. 

Antingen kommer spontana svar upp direkt, eller så tar det tid innan frågorna landar i en ordentligt och innan man kan se klart genom de känslomässiga dimmorna och ett svar formar sig.

Tålamod, tid, tillit. Att tillåta sig att vila i tillit. Även om det stormar runt omkring. En utmaning, men så givande.

Jag tänker att det handlar om att hitta rätt perspektiv. Ett perspektiv som utgår från tillit till det goda, snarare än rädsla. Från kärlek istället för smärta. Det är inte det lättaste. När man (jag) kommit igenom de mest uppenbara rädslorna, kommer de mer undangömda. Efter dem kommer de dolda och efter de dolda kommer de som skrämmer skiten ur mig, de jag inte vill se och inte vill ta i, som jag inte trodde fanns. Men de kommer fram när jag skalat bort de övre lagren. Alltid.

Jag tänker att jag inte kan lösa någonting. Men jag kan stå kvar. Försöker att inte fly, försöker att möta smärtan, rädslan men med min egen kärlek och förståelse. Med min egen känsla av nåd. Har tillit till att mirakel är möjliga. Det är alltid inuti mig det förändras. Det är mitt perspektiv som skiftar.