säger att det är tur att vi har skam, utan den hade vi inte känt några moraliska skrupler och kunnat göra vad som helst mot varandra.

Men jag säger att i samma ögonblick jag inser att det jag gör mot någon annan, det gör jag mot mig själv, så behövs inte skammen för att hindra mig från destruktivitet i vilken form som helst. 

Det vore att skada sig själv. 

skulle skammens funktion vara att hålla oss sepererade ifrån Gud, Ljuset, Allah, Jehova, Rama, Helheten, Det allomfattande ....

För i skam är känslan av att vi inte är värda någonting allt överskuggande. Och är vi inte värda någonting kan inte Gud tycka om oss. Alltså är vi uteslutna och inte älskade och det enda vi har att hålla fast vid är vår kropp här på jorden. Så förklarar vi vår känsla av att inte vara älskade med att vår omgivning inte har givit oss det vi tycker att vi har behov av. Då har egot vunnit ännu en liten seger och i sin rädsla sett till att få stanna kvar i våra liv. 

Det är en knepig dröm vi lever i ...