igår. Vi ses ibland och ... tar hand om varandra. Allt från meditation till massage och utbyte av erfarenheter. Ofta, ja, nästan alltid visar det sig att det vi kommer med till träffen har samma tema. Utan att vi vet om det. Oavsett om vi setts sedan sist eller inte.

Och gissa vad temat blev den här gången? Som av en händelse handlade det om:

Hur vi styrs av vår skamkänsla. Alla var vi upptagna av relationer som hackade och försökte se klart på vad det var som hände.

Var och en av oss "såg" att i respektive relationer fanns skammen som en bakgrund, ett regndis av känslor som påverkade våra reaktioner och våra val. Men vi kunde också se att den andre i relationen gjorde likadant. Var och en på sitt sätt.

För min del blev det klart hur jag tidigare förnekat min enorma längtan efter att få bekräftelse på att jag är älskad ... och alltså varit styrd av den förnekade känslan. Vilka kringelikrokvägar har jag inte gått för att klara mig ur situationer som kanske, kanske skulle kunna visa mig att jag inte är värd att bli älskad. Visa mig att jag inte är älskad. Och vilken skam jag har försökt undvika genom det! Jag kunde se och förstå hur jag svarat an på andras tavlor, andras rädsla och skam, för att inte se min egen skam, min egen akuta skräck för att inte vara värd att finnas till.

Och tänk så människor som har kunnat styra mig genom att antyda, medvetet eller omedvetet, att jag kommer att hamna utanför om jag inte går med på deras vilkor. Att jag blir avvisad. Min skam har fått mig att  slå knut på mig själv för att vara "rätt".

Och det är jag ju inte. Jag är ju bara jag. Precis som jag ska vara. Gudskelov.

Sedan jag separerade mig från känslan av skam märker jag att jag istället för att bli arg, sur, eller ledsen (eller bara kall och avstängd) i situationer där skammen används för att få sin vilja fram, så blir jag bara förvirrad. Det "tar" mig inte längre. Jag är inte längre rädd för att bli avvisad. Och även om jag inte ser det under tiden det pågår, så ser jag i alla fall efteråt; hur spelet eller dramat växte fram.  Hur min medmänniska enligt gamla mönster försökte skapa en situation som skulle bekräfta gamla smärtor. För att bevisa hur livet ser ut.

Nästa steg är att se det under tiden det händer. Och nästa igen är att se att det aldrig har hänt, redan innan det händer. Då finns det inte längre.

Snacka om förlåtelse ...