en tavla ned i huvudet på mig med en rejäl skräll. Det är fascinerande hur kolossalt övermannande det kan vara med dessa negativa, totalt förlamande känslor. Det är lika bra att gå igenom det, att stänga av drar bara ut på pinan.

Först i morse, i meditationen kunde jag se vad det handlade om. Som jag förstår är det ett "kluster iväven" som har dykt upp. Visst har jag varit orolig för min ekonomi många gånger i mitt liv, men aldrig så lite orolig som jag är nu. Ändå ramlade den här känslan ned i mitt huvud och när jag mediterade "såg" jag att det inte bara handlade om mig, utan lika mycket, eller mer, om mina förfäder. Alla bönder och fiskare som försökte överleva och flyttade till olika orter för att man hoppades att det skulle ge bättre utkomst. Hela den grå, förlamande fattigdom som förföljde dem. Kylan, vätan och svälten. Rädslan för att inte barnen skulle överleva. Tröstlösheten när dom dog. Allt det där sitter som en hårboll i mitt bröst. En tät, hoptovad hårboll som hindrar mig från att andas fritt. Som trycker ihop mina lungor och luddar till andningsvägarna.

Det är ingen isande skräck, ingen paralyserande känsla. Bara en grå, luddig matta av tröghet, av förlamning och tröstlöshet. Ingen som får adrenalinet att gå igång, tvärtom. Det bara låser med sin tröstlöshet. Någonstans, djupt där nere i mig själv, bär jag på rädslan för fattigdom. Utan att jag vetat om det. 

Kanske kom den känslan fram när jag separerade mig från skammen.