en alldeles speciell känsla. Den är nästan omöjlig att ta ansvar för själv utan att försöka göra om sig. Dvs sänka sina förväntningar, bli så kravlös som det är möjligt. Inte ha förväntningar som är riktade utåt, på omvärlden, på andra.Sägs det.

Men om förväntningarna redan är så låga att inga drömmar finns kvar? Om det är så att inget kan skapas eftersom det skapats en rädsla för besvikelse och i förebyggande syfte finns inga krav på livet? "Det är ingen idé att tro att det går". 

Då finns det bara en väg att gå och det är ... som vanligt ... tillbaka till sig själv. Besvikelse handlar på djupet inte om missräkning över omständigheter och omgivning. Besvikelse handlar om att jag missat att följa min egen inre sanning, och istället försökt anamma det yttre som något att sträva efter. 

När känslan av besvikelse dyker upp är det respekt den behöver. Respekt för vad den vill säga, för vad den egentligen visar på. Besvikelse leder mig, om jag vill se det, tillbaka till min ursprungliga sanning, förbi idéer som inplanterats och förbi idéer som anammats av ren osäkerhet. 

Besvikelsen kan hjälpa mig att se mitt sanna ursprung, glädjen och stoltheten som lever i mig, kreativiteten som bubblar och vill fram, ljuset som i all enkelhet bara lyser. Besvikelse kommer alltid att följa mig om jag inte är sann i hjärtat.