är ingen känsla jag vill kännas vid.

Ändå har jag i dagarna fått klart för mig att jag har, eller har haft en känsla av besvikelse hängande i hasorna, i kanske hela mitt liv.

Absolut inte på ett medvetet plan. Det har suttit långt, långt inne och djupt ner.

Besvikelse är en känsla jag kopplar ihop med bittra damer och bedragna herrar.

Jag är bra, för att inte säga väldigt bra, på att se möjligheter och lösningar på saker och ting. Jag är helt klar över att vi väljer våra perspektiv, att vi väljer hur vi betraktar vår omgivning. Så ... vad kommer det sig att jag har haft en känsla av besvikelse med mig?

Jag tänker att det är den gamla, omedvetna tavlan som gjort att jag målat tavla efter tavla med ett liv som inte varit helt lätt, som inte är ett enda stort flöde. De möten jag har haft i livet har ofta varit möten som bevisat för mig att det är rätt kämpigt ändå, trots allt ... och det fast att jag på ett medvetet plan är övertygad om motsatsen.