känslan av besvikelse leder till de mest oförutsedda ställen inom mig.

För några veckor sedan såg jag som en inre bild, i samband med en argumentation, mig själv hållande i en järnvägsräls, hårt, hårt med metalliknande klohänder. Jag tolkade bilden som att jag nu kommit fram till en del i mig, en tavla som var så grundläggande att det stod för hela mitt spår, hela min grund, hela min stabilitet i drömmen som kallas liv här på jorden. Detta var något jag trott vara en sanning på djupet. Något jag aldrig ens sett och därför inte kunnat ifrågasätta. I min fantasi släppte jag till slut rälsen och fick istället vingar. Exakt vad jag höll så hårt fast vid är svårt att förklara, det var bara en grundföreställning om hur livet ska vara.

Att hålla fast i rälsen gjorde mig besviken. Jag kunde inte följa mitt hjärtas sanning om jag följde rälsen. Det var märkligt att inse det. Vad det leder till har jag ingen aning om, men jag börjar kunna märka att ett skifte har uppstått. Det i kombination med att jag numera kan värna om mitt sanna jag, mitt sanna barn.

Jag ser andra saker än tidigare. Jag hör andra saker. Jag förstår andra saker.

Men det ligger inte på plats ännu. Har ännu inte förstått fulla vidden av det.  Det har att göra med vissa grundläggande värderingar som i sin tur har att göra med längtan efter ett äkta och sant möte mellan man och kvinna. Och att jag släppt och begravt den föreställningen jag hade om ett sådant möte. .... nåja .... jag har faktiskt inte begravt den ännu ... men jag ska göra det. Det är smärtsamt att ta farväl av en sådan djupt gömd längtan som ändå styrt mig i mer eller mindre hela mitt liv. Det får ta den tid det tar och det får kosta så mycket sorg som behövs. Sedan är jag fri att möta vem som helst på ett sannare sätt.