att det kan vara så svårt att göra sig förstådd i en nära relation. Konstigt hur tydliga vars och ens "tavlor" är och hur mycket dom styr i det omedvetna.

Har man bestämt sig för att situationen ser ut på ett visst sätt då ser den ut så. Plötsligt handlar det om prestige och rätt eller fel. Sedan kan den andre känna sig helt förvirrad och  inte alls förstå hur det kunde tolkas på det viset, eftersom det är på  det här viset det i själva verket är. I alla fall från andra hållet sett.

Och på det följer huvudvärk, osäkerhet, förvirring, vanmakt, trötthet, och uppgivenhet.

Och alltihop handlar om egot.

Vart tog den djupa, gudomliga kärleken vägen bland alla rädslor för att inte vara älskad, eller att inte vara tillräckligt älskad?

Vart tog stillheten och eftertanken vägen? Värmen och tilliten? Vart tog vetskapen om att var och en gör sitt absolut bästa utifrån de kunskaper och erfarenheter han eller hon har, vägen?

Egot kommer ivägen för allting. Egot är som en stor, svart bromskloss som gnisslar och skriker.

Jag kliver ur den här bilen nu. Jag släpper den här bromsklossen. Jag vill vara fri, fri att älska och leva i glädje och kärlek.

Och det är bara jag som kan göra mig fri.