också att varandet i nuet, detta att låta varje dåtid dö sin död och inte försöka skapa en framtid som ännu inte är här, är exakt samma sak som att förlåta fullt ut. Samma sak som att förlåta som om det aldrig har hänt.

Undrar hur många gånger mitt ego, min hjärna kommer att trixa med mig för att få mig att tro att jag är i nuet, fast jag i själva verket för mig själv bakom ljuset. :-)

Det är något med det här att släppa det som har varit, som är alldeles essentiellt. Vi släpar med oss gamla smärtkroppar från vårt tidigare liv och tror att vi ska identifiera oss med dem! Men vi är ju inte alls vår gamla smärta! Bara om vi tror att vi är samma sak som våra kroppar kan vi tro att vi är vår gamla smärta. Men i själva verket är vi oändliga och mycket mer. 

Ibland behöver den gamla smärtan "av-slöjas" för att vi ska kunna släppa den. Andra gånger räcker det med att säga att nu är det nog.

Egot är inte intresserad av att "av-slöja" någonting, för egot får sin näring från smärtkroppen som är ett annat uttryck för "kluster i väven". Den väv som vi själva har vävt från det att vi föddes, och den väv som vävdes av det som är vår omvärld innan vi kom hit som pyttesmå människor. Egot kommer att kämpa för att behålla sin första plats i prioriteringen. Och det är både listigt och lurigt, det ska gudarna veta! Framför allt kan man inte slåss mot det, för det älskar kamp.

Det enda man kan göra är att byta fokus.

Och när jag kan falla in i nuet, med full medvetenhet och total acceptans, så löser väven upp sig och egot är borta som om det aldrig funnits.

Det har det ju heller aldrig ... inte på riktigt. Bara i illusionen. 

hmmm 

jag äntligen har valt en helt ny plattform att stå på. Har ingen aning om om jag kommer att stå kvar, men som det känns just nu så har jag nått en punkt där inte längre någon del av mig är intresserad av att gå in i ett drama.

Orättvist anklagad? Spelar ingen roll.

Fel uppfattad? Har ingen betydelse.

Smärtsamt? Bara om jag ser det på det viset.

Någonting har vänt. 

En zenbuddistisk berättelse talar om en vis man, högt respekterad i sin by som en dag blev anklagad för att ha gjort grannens unga dotter med barn. Föräldrarna var djupt upprörda och sa helt enkelt att deras dotter berättat vad han gjort med henne. Han såg på dem och svarade:

- Är det så? 

Hans rykte var förstört och därmed också hans försörjning. Hans inställning var densamma och han gjorde inget för att försvara sig. När barnet var fött kom dotterns far och överlämnade det med orden:

- Nu får du stå för dina gärningar! 

Och han svarade vänligt:

- Är det så? 

Efter ett år erkände flickan att hon ljugit och att det var smedens son som var fadern och under stora ursäkter och ett väldigt bugande kom flickans far för att hämta tillbaka barnet. Han berättade att dottern tidigare ljugit.

- Är det så? svarade mannen och lämnade kärleksfullt tillbaka barnet som under året som gått fått all den kärlek och all den omvårdnad som det behövde.

(jo, jag har plockat berättelsen från Eckhart Tolles bok ... )

Dit, där berättelsens huvudperson har nått, är jag inte, men jag kan ha berättelsen som en slags ledstjärna. Och komma ihåg att bara genom att vara i nuet kan jag leva fullt ut. Det som har varit finns inte och det som kommer finns inte. Det är bara nuet som finns. Bara det här steget som jag tar exakt just nu.

Och just nu är allting precis som det ska vara.