Apropå mitt förra inlägg. Kan inte riktigt släppa det ännu. Det finns så många aspekter, så många saker som påverkas att det är svårt att inrikta sig.

Regndiset av tankar som tänker sig själva är självklart inte bara något som finns när man vaknar på morgonen, utan det är något som samexisterar med en hela tiden. Varje människa har sitt regndis, en del mer, en del mindre. Som fisken i vattnet inte är medveten om att den är i vatten, lika lite är vi medvetna om vilken typ av ständiga tankar, ständigt tankebrus vi bär med oss.

Men vi kan, genom att se hur vi tolkar andra människor, börja förstå oss själva. Tror vi att andra vill oss väl? Tror vi att dom vill oss illa? Tror vi oss vara manipulerade? Utnyttjade? Älskade? Sedda?

Om jag ständigt upplever att människor är lite smått ogina, allmänt griniga och helst vill utnyttja mig för sina egna syften, då har jag upptäckt vad mitt tankebrus består av. Det intressanta är att jag omedvetet skapar situationer som bekräftar mitt tankebrus. Det spelar ingen roll om jag anser att jag säger vänliga saker och på ett plan vill väl. En komplimang, kan, som alla vet, levereras med en tagg, en fråga kan ha en underliggande osäkerhetskänsla, omtanke kan vara besläktat med kontroll.

Det jag möter är det som ligger i mig själv. Kan jag i grunden förändra mitt tankebrus, mitt regndis av tankar så har jag förändrat världen.

Kan jag bli av med tankebruset ... då är jag fri.

;-))

så inspirerad av Eckhart Tolle den senaste tiden. Hade honom inlagd på min I-pod utan att jag visste det och började lyssna på honom av en slump. Har ju hört talas om honom länge, men kände ingen direkt önskan att läsa han böcker; det finns så många välmenande böcker och gurus och jag har läst det mesta. Tänkte jag.

Men att lyssna på honom har verkligen givit mig massor. Det känns som att han uttrycker det jag redan vet, och det är också exakt det han säger. Vi kan inte lära oss något nytt, bara bli påminda om det vi redan bär inom oss.

I vilket fall. Han tog upp det här med att de allra flesta lever i ett omedvetet brus av tankar och föreställningar. Mycket ofta handlar det om ett negativt brus. Vi vaknar med lätt ångest och tror att det är så det ska vara. Eller vi kan inte tro på det som går bra, för det kommer snart att gå åt skogen. Eller vi tolkar oss själva utifrån hur andra är mot oss. Exempelvis finns det dom som inte ler mot andra för att de inte själva får ett leende tillbaka.

Det här kom upp i en Cirkel jag och några vänner hade häromdagen. Trots att det nu inte finns dom där problemen (ekonomi, tragik, olycka) för speciellt en av de medverkande, så hade hon upptäckt att det ändå fortsatte att mala inom henne av oro, melankoli och vanmakt. Det vill säga, det blev tydligt att det inte hade med hennes konkreta livssituation att göra, det hade bara med hennes inre föreställningar att göra. Och jag kände igen det så tydligt, för det var exakt så för mig för bara några år sedan (eller något år sedan? Jag minns inte och det är ju inte heller intressant; det som har varit finns inte längre). Jag kunde vakna och min första undran var vad det var för problem jag hade att ta itu med idag. Nästa tanke handlade om vad jag hade gjort för fel igår. Och fanns det inget negativt att ta fasta på, undrade jag hur det skulle gå och om jag skulle få ihop det i största allmänhet och ... och ... och ... Och jag trodde att det var som det skulle.

Men det enda det handlade om var att jag var utlämnad till en ide om att jag inte existerar NU, utan bara fanns i dåtid eller framtid. Och jag har ingen kontroll över varken då eller sedan, för inget av det finns. Att bli medveten om bruset är det första och viktigaste steget. Att bli observatör. Då har jag frigjort mig från det ständiga regndiset av tankar som tänker sig själva. Då kan jag se på det, förstå att det finns där och konstatera att det där är inte jag.

Som alltid är det mycket som samspelar. Att höra min vän berätta om det hon upptäckt, när jag dagen innan hört Tolle tala om det, samtidigt som jag nästan varje morgon numera vaknar med en känsla av att livet vill mig väl och att det är spännande att möta dagen, gjorde mig helt enkelt väldigt glad. Jag insåg att det är verkligen ett mänskligt beteende att göra på det viset. Men det är precis lika möjligt att bryta det och ändra inställning. Visst, precis som med kondition krävs det naturligtvis övning.

Vår stora grej idag är vår djupa identifikation med vårt "mind". Med hjärnans tankar och idéer, med känslornas dramatik. Vi tror verkligen att vårt jag är lika med det vi tänker och känner. När vi i själva verket är mycket mer än så, när vi i själva verket inte alls är det vi tänker och känner, för det är bara uttryck för vad vi har fått lära oss.

Tolle beskriver det ungefär så här: Vi kommer hit som bebisar utan någon uppfattning om skillnaden mellan jag och du. Vi kommer med något slags ÄR medvetande. Vi ÄR. Så småningom lär vi oss att vi har ett namn. Det blir en identifikation. En identifikation i form. Många små barn talar också om sig själva i tredje person. Så småningom lär vi oss ordet JAG. MIN. MITT. MIG. Då har vi verkligen separerat oss från DE ANDRA. OM någon tar min spade är det samma sak som att JAG blir tagen. Vi flyttar omdevetet ut vårt ÄRmedvetandet ur oss själva och gör om det till ett JAGmedvetende som ligger i formen utanför. Vi blir mer intresserade av vad vår form förmedlar till andra än vem (eller vad) vi verkligen är. Jag uttrycker mitt jag genom min bil, mitt hus, mina vänner, mina kläder osv.

Och väldigt ofta växer en tomhet fram inom oss. En tomhet som vi fyller med tankebrus. Kanske försöker vi förgylla tillvaron genom att skapa spänning och dramatik i livet, men det handlar bara om att försöka komma undan tomheten.

Om vi orkade, tordes, ville stå ut med tomheten ett tag och vänta tills tankebruset tonat bort genom att släppa allt vi identifierat oss med i formen, skulle vi snart känna kontakten med Närvaron, som finns hela tiden, men som är dold bakom bruset, dold bakom tomheten.

I Närvaron finns ingen död, sorg eller smärta. Bara ljus.