under eftermiddagen.

Flera saker klickade i varandra. Jag förstod plötsligt varför jag har haft så svårt att förstå en kär vän, varför så många missförstånd har uppstått, trots att båda vill väl. Jag förstod hur jag, utan att alls vilja det har skapat situationer som bekräftat mina mönster.

Hur förklarar man en sådan sak? Jag vet inte alls. 

Min upplevelse av att vara fel under min uppväxt har präglat mig hårt. Hur hårt hade jag ingen aning om. Men att vara fel är djupt sammanknippad med skam. Jag fick inte utrymme. Nej, inte jag .... Om man tänker sig att en färg får liv och blir en människa och den människan var jag, så var upplevelsen att färgen inte fick finnas, dvs  min sanna natur fick inte finnas. "Jag" fick finnas om jag antog den av samhället godkända mallen. Och att visa sin rätta färg blev intimt förknippat med skam. Min upplevelse av detta är att alla har rätt att vara sig själva utom jag, och alla ÄR sig själva på bekostnad av mig. Som om andra bara kan vara sig själva om jag inte visar min sanna natur.Som överlevnadsstrategi låter jag mig köras över, blir bollplank, stöttepelare, anpassad. Så långt det går i alla fall.

Paradoxalt nog leder det till att jag skapar situationer där jag, eftersom jag inte känner mig i harmoni med min sanna natur, och har svårt att hävda mig på ett neutralt och kärleksfullt sätt, tar plats på ett sätt som får andra med samma matchande tavla att känna sig hotade. Och så snart jag blir medveten om vad jag har åstadkommit, drabbas jag av skam.  För i mig är den absolut värsta dödssynden, att göra mot andra, det dåliga jag tror att andra gör mot mig. 

Det jag tror att andra gör mot mig är min matchande tavla. Upplevelsen av att inte få lov att kunna, veta, vara, att bli ufryst för att jag kan eller vet betyder att jag inte får vara den jag är. Min rätta färg.

I samma ögonblick som den matchande tavlan är upplöst, finns inte problemet längre. Det är ingen som gör något mot mig. Kanske var det någon i tidernas begynnelse som gav mig ett själsligt sår för att de inte kunde möta mig kärleksfullt och förstående, men det är inte NU och såret jag har upplevt läker i samma stund som jag släpper villfarelsen. 

Alla som matchar min tavla drabbas av samma känslor av skam, men om jag kan släppa min skam så kan jag också se att alla har sina vägar att gå, och att jag inte kan ta ansvar för någon annans förändring än min egen. Jag behöver inte skämmas för att jag är jag. Jag behöver inte be om ursäkt för min "färg". Behöver inte heller lägga band på mig för att inte visa min "färg". 

Allt jag behöver göra är att förlåta mig själv för att jag är den jag är, eller förlåta de omkring mig som jag upplever inte kan acceptera min "färg". Det är egentligen samma sak. 

Bara jag förlåter som om det aldrig har hänt. För det har det ju egentligen inte, det hände bara i min fantasi.