att vara människa ...

Livet är enkelt och helt ok, till och med ganska underbart. Så uppstår en rädsla i mig, som inte har med verkligheten att göra, som inte har med nuet att göra, men som påverkar hela mig i flera veckor. Genomsyrar mitt tänkande, mitt kännande, mitt varande. 

Till slut kan jag lokalisera vad det är för tavla det rör sig om; att vara FEL, men den här gången hjälper det inte med en gång att se vad det är för tavla. Det hjälper mig att förstå att jag är ute och cyklar, att det inte är andra som är "dumma", att jag missuppfattar och missförstår och att det gör att världen upplevs som hotfull och farlig. Men det suddar inte ut tavlan. Inte med en gång.

Och allt drogs igång av att någon kände sig hotad av min person. 

Jag som kämpat så med att inte vara en besvärlig unge, under hela skoltiden. Som efter lång tid lärde mig att INTE ställa besvärliga frågot, att INTE kräva mer av undervisningen eller skolan, att INTE ifrågasätta de vuxnas konstiga beslut, som blev tystare och tystare för att inte dra på mig suckar och kommentarer från omvärlden. Som syntes mindre och mindre.  

Plötsligt kastades jag tillbaka in i det gamla. Den gamla känslan av att vara fel. Att inte förstå hur jag borde vara, uppföra mig, tala.  Att inte förstå vad som var min ... plats.

De sista dagarna har jag tänkt att det är inte bara min gamla smärta som varit triggad. Flera av mina vänner går igenom samma eller liknande saker, var och en på sitt sätt.  Och kanske är det ett kluster i väven som tiden fått oss att komma ikontakt med. En gammal, gammal rädsla, inpiskad i kvinnors huvuden och nervsystem som handlar just om att vara FEL.

Kvinnor skulle inte tala i församlingen. Kvinnor skulle inte tala i mäns sällskap, kvinnor hade inte rätt att rösta förrän en bit in på 1900talet, kvinnors känslor ansågs som trams, de brändes på bål för inte så många hundra år sedan, på femhundratalet fattades beslut om att kvinnor ändå skulle räknas som människor på det stora kyrkomötet, kvinnors sexualitet förnekades och förnekas på många platser fortfarande, fördömdes och betraktades som djävulens verk. 

Jag känner en klok, äldre kvinna som på fullt allvar kan säga att det är självklart att man måste manipulera män för att få sin vilja fram. Hur skulle man annars får som man vill?

Det är så konstigt.

Det är en stor smärtkropp som vi, som kollektiv, har att förlåta och rensa ut.  Det är tufft att göra det när man känner sig förgiftad av känslan av att vara FEL. För det är liksom allt som finns i hela systemet. Skam. Skuld. 

Tack alla goda krafter för att jag har dessa verktyg som meditation, andning, sömn, böcker, yoga, naturen så att jag kan ta mig ur det. Få perspektiv. Göra om tavlan, sudda ut den.

Tack tack tack