Bara att tala om skam känns skamligt. Har inte haft någon direkt upplevelse av att jag skulle lida av särskilt mycket skam. Men när jag skrev om min känsla häromdagen blev det tydligt för mig att det är just det som det här handlar om.

Skam. 

Att stå i skamvrån. Att skämmas. Att ha gjort fel. Att inte vara värd(ig). 

Att bli förskjuten. Att inte få vara med. Att vara fel. Att inte passa in. Att bli syndabock. 

Någon frågade hur skam kändes? Jag säger att den känns som att frysa till is i nervbanorna och i blodomloppet. Den känns paralyserande. Den känns i armar och ben och huvud som stelnat vakum. 

När skammen drabbar mig inser jag att jag inte borde leva. Jag borde aldrig ha uppstått som fysisk varelse på den här jorden. Jag borde inte finnas till.

Men jag vet att det är skammen som talar. Inte jag. Inte egentligen. Jag vet att det perspektivet är helt falskt och ett evigt lurendrejeri av egot. Ett sätt att blåsa upp sig som en negativ bubbla. Den finns inte. 

Det som finns är den inre ljusvägledaren. Det är det enda som är sant. Det svåra är att komma ihåg det i den paralyserande, stelfrusna värld av skam som förtär den fysiska kroppen. 

Men ändå ... det gick att komma ihåg den här gången. Det gick att komma igenom. Och nu, efteråt, kanske det är möjligt att komma ihåg vilken tavla som återskapades för att smärtan i skammen skulle bli så total när en viss situation uppstår.  Så att jag kan förlåta och gå vidare. 

C G Jung har sagt ungefär att allt som vi inte gör oss medvetna om styr vårt liv. Kommer inte ihåg exakt hur han uttryckte det, men jag hade lappen ovanför min sänggavel i x antal år. Kan jag förstå varför jag var kvar i en konstig relation så länge som jag var, om jag förstår min skamkänsla?

Det är möjligt.