bär på mer skam än andra. Det ser ut som om deras ego är uppblåst och stort, vilket också stämmer på sitt sätt. Eftersom skammen är egots sätt att säkerställa att vi inte får kontakt med det gudomliga.

Men deras smärta är djupare än andras. Deras skam är tyngre, mer genomträngd, rädslan är större för att de inte är värda att bli älskade. Deras separation från ljuset är mörkare, mer plågsam, sorgligare, svårare, tyngre, bittrare än för andra. Därför ser deras ego större ut. De vill göra allt för att undvika känslan av skam. De stöter bort allt som kan antyda att de inte är bra nog, att de inte skulle vara värda att älskas. Och de lägger ut det på sin omgivning.

På så sätt skapar dom sin tavla. Eftersom de stöter bort sin omgivning genom att lägga ut sin smärta bevisas det för egot att han eller hon inte är älskad. Det leder till ännu större ansträngningar att visa att "felet" inte ligger hos den lättkränkte, och så rullar det på.

Det finns ingenting människorna runtomkring kan göra för att förändra den situationen. Det spelar ingen roll hur mycket kärlek som erbjuds, hur mycket vackert som sägs, vilka handlingar som utförs, allt tolkas utifrån skam. Omedveten skam.

Egentligen tänker jag på narcissister när jag skriver det här. Ett tillstånd där känslan av skam har gått över gränsen och blivit sjuklig på så sätt att den stängs av helt. Men vi kan alla hamna i det här tillståndet kortvarigt. Om vi är trötta, har råkat ut för något vi har svårt att hantera, eller är fysiskt sjuka. När vi inte är i balans, helt enkelt. 

Ändå är allt man kan göra att älska dem.

Utan att sluta älska sig själv, utan att sluta se sitt eget ljus.

Allt man kan göra är att minnas att också de kommer från samma källa som jag själv, från Ljuset.

Att vi är Ett.

 

Tinntinn

21 oktober 2008 18:23

Och just när jag älskar som mest är jag som mest sårbar, glömmer allt jag egentligen vet och har så lätt att halka tillbaka ner i skammen. Han säger: "Kan inte du skaffa långt hår?" Jag hör: "Du duger inte som du är" och blir tre år och oälskad igen. Som tur är kan vi prata om (och le åt) alltihopa lite senare. Det är en process, det här att minnas vem man är på riktigt. Två steg fram och ett tillbaka...

Jag önskar dig goda medvandrare :-)

 

Alexandra

21 oktober 2008 22:55

Kunde inte uttryckt det bättre ... ibland är det tre steg fram och två tillbaka ... men det går framåt i alla fall. Men hur jävligt det än är emellanåt, så är det ändå ganska spännande samtidigt. Det händer ju ändå något! Och ibland är det alldeles fantastiskt.

Tack! Mina medvandrare är perfekta, liksom dina, tror jag! :-)

 

t

23 oktober 2008 21:09

Japp. Man får vad man förtjänar.

 

Alexandra

24 oktober 2008 23:22

Ja ... eller nåt åt det hållet.

:-)

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

jaget bortom vanan att känna jaget bortom känslan   Att förstå centrum förbi linjerna av årsom gått år som format och skapat det jag kanske en gång trodde var jag   Men jaget är upplöst i trygg förvissning om att det bortom bortom ...

Jag möter människor som säger sig vilja förändra sina liv. De är missnöjda och vill ha något annat. En del har tänkt till och säger sig veta vad de vill ha, andra påstår att de bli glada bara allt var annorlunda.   Men det är enkelt att förändra ...

är konstig. Här sitter jag vid min dator en hel kväll, fast jag har ett liv att leva ... Det är som om jag väntar på att det ska bli roligare, men det blir det inte. Det är ju ändå bara en dator jag sitter vid. Det roligaste i kväll var när jag träna...

I tanken lever tron att sedan ska jag ... sedan kommer dom ... jag minns när ... då var det ...   Men tanken har ingen substans tanken har ingen mening tanken har ingen verklighetsförankring   Bara i nuet finns verkligheten närv...

bli alldeles knäpp av att se alla rubriker om politiker som avgått med hela sin lön kvar resten av livet, samtidigt som de jobbar fullt på ett nytt jobb. Eller koncernchefer med fallskärmar på hur mycket som helst. Eller vinster på poker, triss eller...