för sitt sanna jag är något helt annat än att skydda sitt ego.

gav jag mig själv vissa, speciella löften. Det var inte så många, men de har påverkat desto mer.

När jag blev vuxen och medveten om löftenas kraft och ... begränsning började jag kalla dessa löften för "heliga löften". Det kunde till exempel vara löftet att ALDRIG glömma hur det verkligen var att vara barn. Hur jag från mitt perspektiv upplevde att de vuxna var respektlösa, oförstående, icke närvarande och samtidigt påstod att det var så lätt och bekymmerslöst att vara barn. Det var det inte. Som barn skulle man hålla balansen i alla situationer. Man skulle bli vän med alla ungar de vuxna släpade hem, vare sig de försökte strypa en eller leka fåniga lekar som man inte ville, och man skulle kunna räkna ut vad de vuxna ville, när de sa en sak och menade en annan. Man skulle fixa relationer till alla i klassen, och inte en enda av dem hade man valt själv. Man skulle räkna ut vad läraren ville ha, för man fick inte vara sig själv, det passade sig inte. 

Och så fick man höra att "jaja, det är bra skönt att vara liten, eller hur? Du har inga problem, du!" Det tyckte jag inte. Jag ville inget hellre än att bli stor så att jag skulle kunna göra som jag själv ville. 

Men när jag väl blev stor dök det upp nya saker ... såklart. Även om det var roligare att rå sig själv än att inte göra det. 

Nå, det här heliga löftet om att inte glömma hur det var att vara barn, gjorde att jag på en nivå inte riktigt blev vuxen. Jag upplevde inte att jag var mamma till exempel. Istället kände jag mig som en storasyster, speciellt till mitt äldsta barn. Jag hade svårt att känna att jag fick ta ansvar, även när jag gjorde det extremt mycket. Jag kände mig som ett barn i mitt rörelsemönster. Fördelen var kanske att jag alltid såg saker och ting från barnens perspektiv. Förstod oftast hur dom tänkte och vad dom menade, kunde prata med dom på ett bra sätt. 

Så det heliga löftet hade en bra mening, men det gick för långt. Det låste mig så att jag inte kunde se helheten, eller kanske till och med inte se mitt eget perspektiv,  för jag såg barnens först, sedan såg jag alla andras (jag kände ju mig inte vuxen; alltså gick andras rätt före min rätt), blev jag tillräckligt pressad såg jag kanske mitt eget. Men det fick gå långt. 

När jag befriade mig från löftet blev känslan i kroppen helt annorlunda. 

Jag fick lov att vara vuxen.

Det som hände förra veckan var lite annorlunda, men påminde om att befria sig från ett "heligt löfte". 

Men det var mer som att jag hade ingått ett kontrakt med mig själv om att utesluta en del av mig som omgivningen inte tyckte passade in, en del som var knäpp, konstig, udda.  Fast jag inte för mitt liv kunde förstå på vad sätt. Jag tänkte länge på det, vände och vred på påståenden de vuxna gjorde, och beslöt till slut att gå på deras linje. Då var jag nio år. Medvetet skar jag av tilliten till mitt sannaste jag. Och så här lång tid har det tagit att förlåta mig själv för att jag gjorde det, inse att det inte ens finns något att förlåta, och ta tillbaka mig till mig själv. 

Nu har jag mig själv igen.