Det fanns ingen möjlighet att gå tillbaka. Himlen var fortfarande färgad i rött och svart, det kom plötsliga stormvindar från norr som försvann lika fort som de kom. Dånet steg och sjönk. Svarta moln rörde sig oroligt över våra huvuden. Stenplatån vi gått på var full av sprickor, det var ett under att alla kommit över utan att en olycka skett. Vi kunde känna att vad det än var som hände där borta i norr så kom det närmare och närmare.
Naturen var skrämmande. Det fanns inga ljud vi kände igen, vi hade inte sett skymten av fåglar eller andra djur under vår vandring. Det kändes som om det bara fanns vi kvar på Jorden.

Det fanns bara en sak att göra. Jag var tvungen att undersöka möjligheten att klättra nedför ravinens vägg. I det svaga dagsljuset letade vi oss fram utmed kanten för att avgöra var det kunde vara lämpligast att ta sig ner. Till slut fann vi en plats som såg lovande ut. Eller så lovande som det var möjligt. Jag tog av mig kåpan. Det var omöjligt att klättra i den. Genast utsattes jag för luftens märkliga mörker. Sot och aska täckte mig sakta. Försiktigt satte jag ner fötterna på ett utsprång. Väl över kanten kunde jag se att det fanns klippavsatser som man kanske skulle kunna klättra på. Bergsväggen var inte fullt så brant som jag trott från början. Kanske kunde jag till och med skönja något som skulle kunna vara en stig bland stenar och klippor?

Jag gav den som hjälpt mig över kanten en sista handtryckning och gick sakta framåt. Det var svårt att se ordentligt i den mörka luften på det svarta berget. Återigen bad jag till Gudinnan, eller kanske till Ljuset, om hjälp till barnen som väntade där uppe. Mitt hjärta slog hårt, hårt. Då kom ett skalv. Det var bara en skakning men jag tror att jag genast förstod att det var ett förebud om vad som skulle komma. Skulle jag gå framåt eller skulle jag gå tillbaka? Vore det bästa att bli stående? Det var försent att gå tillbaka. Jag tog prövande några steg till innan nästa skalv slog till. Det var det kraftigaste hittills. Det bröt sönder berget och klippan jag stod på lossnade. Jag stod fortfarande på den medan den föll och föll och föll. Den här gången visste jag att jag skulle dö. Det fanns inget jag kunde göra åt det. Det var en lättnad och det var en sorg. Jag skulle inte kunna hjälpa människorna där uppe. De som förlitade sig på mig. Nu var det äntligen, äntligen dags.

Det nästa jag minns är att jag ser människorna som små, övergivna. figurer, i sina mörka skyddande kåpor, så små och utlämnade på den enorma platån. Jag befann mig högt ovanför dem. Min kropp låg någonstans djupt nere i ravinens djup. Jag svävade.

Så gled jag därifrån.

Jag skulle kunna, och jag skulle vilja beskriva hur det var att komma hem till Ljuset. Hur det var att äntligen få vila och äntligen förstå allt som hänt. Att se sammanhanget och faktiskt inse att alltihop bara var ett misstag.

Men det vore lögn. För efter den sista bilden av de små människorna på platån minns jag inget mer.