Vi gick söderut. Markens konvulsioner kom tätare och tätare. Det låg som ett dån i bakgrunden, ett djupt dovt muller, knappt hörbart. Jag såg på barnen i min grupp och kände att jag måste plocka ihop mig själv. För deras skull behövde jag gå vidare. Visa på en väg jag inte kände till. Leda dem till en värld jag inte trodde på. Tro på något jag bara kände förtvivlan inför. Så vi gick.

Dagen efter djupnade mullret. Vi hade gått tills det blev så mörkt att det inte gick att se handen framför sig. Då slog vi läger där vi stod. Ingen eld tändes och ingen mat lagades, vi åt den matsäck vi packat. Så snart solen började färga himmelen började vi gå igen. Det var viktigt att vi kom så långt bort från Dalen som möjligt; Al-Kihiyas ord hade varit tydliga. När solen stod på sitt högsta förmörkades plötsligt hela himmelen. Vi stannade upp ett ögonblick inför det ofattbara som hände. Ovanför oss blev allting rött och svart. Mullret övergick i ett dån och marken skakade utan avbrott.

- Kom, ropade jag, vi kan inte stanna nu. Med krafter jag inte visste att jag hade fick jag med mig hela gruppen. Vi gick så fort vi kunde, vi hade sprungit om inte barnen hade varit med.

Så överväldigades vi av att världen drunknade i ett vredesutbrott som kom från själva bergens innandöme. Långt borta kunde vi se hur glödande sten och eld spyddes ut över jorden. Allt var kaos och vi gjorde det enda vi kunde; flydde.

I flera dagar var det varken dag eller natt. Himmelen förmörkades av sot och eld. Landskapet vi flydde genom var sten och berg och vi kom ut på en platå som kändes oändligt stor, det var som en öken av sten. Jag hade ingen aning om vart jag ledde oss, jag gick bara framåt. Vi hade alla huvan på våra mantlar uppdragna över huvudena och skyndade oss fram.

Hur gick det egentligen för oss? Jag vet inte hur det gick för de andra. Jag vet bara vad som hände mig. Som ansvarig för gruppen gick jag först. Vi kom fram till platåns ände. Framför oss och nedanför oss var en ravin som sträckte sig så långt fram och åt sidorna att jag inte kunde se slutet. Vi stod inför ett stup.