ett beslut och satt igång en process som handlar om att en gång för alla rensa ut en gammal vän.

Det är verkligen så att man kommer fram till nya gamla saker när utrensningarna gör sitt jobb. Ju mer som slöjas av desto mer kommer fram. Den här gamla vännen är en kär, kär vän som under årens lopp har tagit en enorm massa energi. Eller jag har givit bort den. Nu är det definitivt färdigt med det. När jag ser tillbaka genom åren ser jag många tillfällen där jag inte stått upp för den jag är av (missriktad?) hänsyn till min vän. Redan i skolan backade jag för att inte ta för mycket plats. Det har varit en komplicerad relation med mycket underliggande strömningar. Som jag inte förstått förrän nu. Flera år efter att vi har slutat umgås.

Märkligt.

Nu vill jag göra mig fri från detta känslomässigt osunda band. Jag försöker att se klart på alltihop, men det är lite som en blind fläck. Jag tror inte att vännen ville mig väl. Jag tror att det fanns avundsjuka med i bilden, trots att jag aldrig förstod det då. Många gånger kände jag mig sviken och illojalt behandlad. Någon gång försökte jag ge igen med samma mynt, men kände mig alltid hemsk efteråt. Jag tror att jag var rädd.

Jag vill genomskåda vad som skedde, se klart på det, och så småningom också förlåta. Inte förlåta som jag brukat genom att överse med det som hänt, utan verkligen, verkligen förlåta, inse att det som hände aldrig hände eftersom allt jag lever i är en illusion. Och att vännen är rent ljus precis som jag och alla andra.

Det ska bli skönt att bli fri från det.

jag har haft lätt för att tappa bort mitt fokus i kontakt med andra. Har känt in, känt av, förstått, balanserat, rättat till i all oändlighet och på gott och ont.

Det har säkert fyllt ett syfte.

Men om jag ska ha kvar mitt eget fokus behöver jag hitta ett sätt att kommunicera där jag inte går in i någon annans "mående" , även om jag kan se det, och ha respekt för det, och där jag inte låter mig dras med av stämningar som inte är mina, eller laddningar som inte är mina.

Det handlar om att ha kvar perspektivet som ligger bortom min identifikation med kroppen och egot. Att göra så befriar mig.

Det är jag som skapar det jag möter genom att jag väljer perspektiv. Och det är en insikt som går djupare och djupare ju mer jag försöker leva det.

i denna ljusaste av årstider!

en djupare insikt om hur det skulle kunna vara igår. Ett helt annat perspektiv, på djupet. Jag kan inte sätta ord på det. Total frihet. Ingen identifikation med kroppen som mitt jag. Stillhet och klarhet.

Men hur översätts det till en kärleksfull kommunikation med tonåringen som hävdar att han har rätt att spela hårdrocken precis hur högt han vill? Att livet inte är värt att leva om han inte får spela när han vill och hur högt han vill?

Hmmm ... det kommer väl. Insikten om hur den kommunikationen ska gå till.  

Tålamod.

Anar att jag har något mycket viktigt framför mig, något som har med relationer att göra. Och kommunikation.

Tydlighet.

Enkelhet.

Och att stå kvar i det som är jag.

Prestigelöshet.  

att dra sig upp ur det där hålet ... är inte helt lätt eller självklart. Det handlar om att släppa gamla identifikationer och se att jag inte är någonting av dem.

Släppa tanken på att jag är någons dotter, någons mor, någons syster, att jag är barn av min tid, av min bygd, att min bakgrund format mig. Släppa tanken att jag är en del av min kultur och att jag har vissa förutsättningar och inte andra. Släppa tanken att mitt jag symboliseras av min kropp.

Självklart vill hålet suga tillbaka mig. Hur kan man släppa så uppenbara saker? 

Men det enda som är intressant är att se att jag är en del av ljuset. Liskom alla människor är. Att alla vi som lever här drömmer samma dröm eftersom vi är Ett. Vi symboliserar bara olika perspektiv av den drömmen, i den drömmen.

om jag håller på att krypa upp ur ett hål. Det är trångt och liksom en sugande känsla som vill dra mig tillbaka ner, till det gamla, trygga, invanda. Hålet sitter kloss an och det är segt att ta sig upp. Mycket och många gamla saker, minnen, mönster håller mig i sitt grepp ... och jag försöker ta mig loss.

Kan ju känna att det är en helt annan luft där uppe, där ute. Ett helt annat lanskskap, en annan vy. Inget jag känner mig hemma i, ännu. Men något jag kommer att känna mig hemma i, något jag kommer att känna igen som en plats jag längtat till, en plats där jag är närmare mitt verkliga jag än jag någonsin varit förut.

Här kan jag se klart. Här är kärleken det som leder, i allt, i alla situationer,  här är det uppenbart att det finns bara En kärlek och det är den allomfattande, gudomliga. 

att det inte finns mycket energi till bloggen just nu ... det pågår mycket, jag undersöker mer och mer vad det innebär att förändra mitt perspektiv på djupet.

Har funderat över vad verklig förlåtelse innebär. Begreppet har varit luddigt. Javisst, jag kan väl förlåta, jag kan väl strunta i kränkningar, övergrepp, missunnsamhet, grinighet och girighet, jag kan bortse ifrån hot och skuldbeläggande. Men är det förlåtelse? Är det vad som kan förändra allt och hela relationer och sårigheter i själen?

Jag har tänkt att jag ska förlåta misstag. 

Men grejen är att förstå att misstaget aldrig har skett. Att inse att det bara var en del i min illusion. Att sannningen ligger mycket djupare än det jag har sett, och det jag såg var inte sant.

Befriande men utmanande.  

drabbade mig idag på jobbet. Allt ordnade sig utan ansträngning, men visst var det konstigt att jag blandade ihop tider och tankar och människor hej vilt. Ingen märkte något utom möjligen min älskade som också arbetade där jag var idag.

Vissa dagar är bara sådana. 

Tänkte på tålamod och försökte använda mig av det. Det hjälpte. Inte bara mot förvirringen utan lika mycket mot känsloutbrott som inte var mina.