leva som om man är lyckligt nyförälskad kanske är receptet på himmelriket på jorden?

Att behålla det perspektivet vad som än sker borde ge oss människor möjligheten att skapa det alla egentligen längtar efter.

Jag tänker att tålamod kan vara bron som leder dit. Att inte genast döma ut sig själv för att jag inte lyckas känna ljuset och glädjen hela tiden, att våga vara kvar i en känsla som är smärtsam tillsammans med tålamodet som hjälper mig att komma ihåg att "det här är också en illusion, det här kommer att gå över".

är ett knepigt fenomen.

Det lägger sig som en nästan osynlig grundton genom allt man gör. Och påverkar. Krånglar till och gör att det blir svårt att se klart.

Det är inte ens säkert att jag själv vet om att det är oro, och inte förnuft, som styr. 

fascinerad av hur världen förändras beroende på om jag är trött eller inte. Om jag har ont eller inte. Om jag är hungrig eller inte.

Fast jag idag vet att det har med mig att göra, kan jag ändå studera fenomenet och konstatera att det i alla fall ser ut som om världen blir dummare när jag inte är i balans.

Och jag kan komma ur balans för att någon i min omgivning inte är i balans. Som ringar på vattnet sprider sig missnöjet ... om jag inte är uppmärksam och medvetet hejdar det när det når mig.  Det kräver träning. Helt klart. Och fokus på ljuset.

att en av mina barns vänner dött i en olyckshändelse.

Det grep mig hårt. Inte för att jag kände honom, för det gjorde jag inte. Visst hade vi setts några gånger och han var charmig och trevlig. Men jag visste att han haft ett tufft liv som han hanterat på sitt sätt, på bästa sätt antagligen, även om det inte alltid såg ut så för omgivningen. Han var en aning tokig och hade idéer som sprängde gränser. Och nu har han gått över en gräns som det inte går att komma tillbaka ifrån.

Det grep mig för att en ung människa inte "ska" dö, i min illusion om vad livet här på jorden är. I min illusion tänker jag att han inte hann bli färdig, att han inte hann utforska det han skulle. Men jag kan ha fel. Han kanske var klar, han kanske gick vidare med precis det han var här för att förstå. Det grep mig för att hans anhöriga måste leva med sorgen och smärtan. Det grep mig för att jag själv vet hur det är att mista en vän i den åldern, hur man ena stunden stänger av och andra stunden bara drabbas av känslor som nästan inte går att hantera. Och det går mitt barn igenom just nu.

Egentligen spelar det alls ingen roll varför jag blev så tagen, bara att jag blev det. Fick ta en paus för att plocka ihop mig igen så att jag kunde arbeta.

Skulle vilja skriva något som hedrar men vet inte vad. Kan bara önska honom glädje och frihet i livet efter detta.

Slog upp den gamla diktboken från för länge sedan och detta var den dikt som kom upp:

Kanske är det tid att

skriva en dikt

Nu när solen skiner,

för att hjälpa minnet

den gång det har glömt

att det är NU

livet levs

Det är nu

vilan finns

Det är nu rörelsen förändrar världen

Mitt i vilan

Mitt i lugnet

Mitt i Stillheten

kan kännas utmanande. Jag tänker att det har att göra med att ordet förknippas med kollaps ( imotsats till kamp). I en kollaps finns inget mer att göra, det är ett slags dödläge.

Men för mig har acceptans ingenting med kollaps att göra. Däremot befriar det mig från kampen (som är så tröttsam och tar så mycket energi). Kan jag acceptera läget som det är så behöver jag inte gå i klinch med omvärlden. Eller mig själv. Däremot vet jag vad jag har att göra med.

Mitt favorit symbolexempel är ifrån när jag flyttade till mitt nuvarande boende. Jag fick ett trädgårdsland som inte var använt på många år. Övervuxet och med torr och dålig jord. Jag, som haft stora trädgårdsland i många år tidigare, såg framför mig hur det skulle prunka i mitt nya land. Men jorden var inte alls som den jag haft, och det krävdes mycket rensning, gödsling och förberedelser för att det skulle gå att så något överhuvudtaget.

Det var bara att ta tid på sig, njuta av arbetet och acceptera att det var så det såg ut. Första året fick jag inte mitt prunkande land, men jag kom en bit på väg. Men till slut var det där.

Det är samma med livet, tänker jag. Om jag kan se och acceptera det som ÄR, så är det oändligt mycket lättare att förändra utifrån det, än om jag inte accepterar utan försöker förneka. Man blir ju så trött av att låtsas att saker och ting är annorlunda än vad dom är. Är jag sjuk behöver jag först se mig omkring precis där jag är; hur ser min sjukdom ut, hur mår jag egentligen, vad tar kraft ifrån mig, vad är skillnaden mot förut, vad behöver jag, vad längtar jag efter, vad behöver jag rensa ut ur mitt liv, vad ger mig något osv.

Har jag ett projekt på gång är det samma sak; först behöver jag verkligen se vad förutsättningarna är, inte för att "bråka" med dom, utan för att förstå vad som behövs för att projektet ska kunna slå ut i full blom. Vad har jag och vad behöver jag. Vilka finns runt mig och hur ser deras förutsättningar ut. Vem kan hjälpa, vad behöver jag för hjälp. Det finns ingen kamp i det.

Samma sak i relationer. Hur ser det verkligen ut i min relation till den och den? Om jag är helt ärlig. Det finns ingen kamp i det heller. (Även om det kan vara utmanande)

Men en väldig massa kraft.

Blandar vi inte ihop kamp med kraft alldeles för ofta? Men på sätt och vis har dom inte alls med varandra att göra. Ja, det förstås ... kampen brukar ta en massa kraft. På så sätt hänger dom ihop. Så är det nog. Eftersom kamp innebär att vi använder vår kraft så är det lätt att sätta likhetstecken mellan de två orden. Och så kämpar vi på tills vi kollapsar.

Men kraft är sig självt nog. Kraft blir bäst om det används utan kamp. Som ett segel när man har bestämt en riktning. Ibland får man kryssa, vägen är inte rak mot målet, man accepterar vinden, vattnet och vädret, men man vet vart man ska.

På så sätt är det bra att tänka sig att man lever i en dröm. Det är lättare att undvika att hamna i kamp och det är lättare att acceptera det man möter.

hur det är att leva sitt liv med perspektivet att jag lever i en dröm. Saker och ting ställs på ända och något ställs på sin spets. Men allting blir annorlunda.

Friheten blir större, ja, kanske oöverblickbar, och tryggheten i min verklighet bryts ner. Men tryggheten inom mig växer och jag är  lugn i de mest utmanande situationer. Bara för att mitt inre perspektiv har skiftat. 

Det är intressant.

Jag ska fortsätta undersökningen.

;-) 

då och då på det här med kärlek ...

-93 hittar jag det här ifrån:

Sväva bort i det mörka

okända

Dyka ner i grumligt vatten

Falla långt och djupt i det mörka

hålet

Snubbla, snubbla utan att räta

upp sig

Fortsätta fallet i hela dess

rörelse

Ta ut, ta in varje upplevelse

med hela sin kropp

hela sin själ

Ge av sig själv

Ge sig själv

hän

Kärlek på mänsklig nivå kan ta sig många olika uttryck. På gudomlig nivå finns bara Ett.

Ser så många par som lever tillsammans och ändå åtskilda. Man kan ana en längtan hos båda efter ett större djup, ett djupare möte, en annan mötesplats. Men de når inte fram till varandra. Som om det låg hos "den andre", möjligheten till närvaro i tvåsamhet.

Men det ligger bara hos en själv. Ingen annan än jag kan vara närvarande i ett möte. Sedan kan man bara hoppas att den andre längtar lika mycket och vågar vara närvarande i sig själv. Så alla dessa par som undrar varför de inte är lyckliga, vad det är som saknas, vem de egentligen borde vara tillsammans med, var tomheten i livet kommer ifrån ... längtar innerst inne bara efter att få möta sig själva. Men det krävs mod för att möta sig själv. Och mycket kärlek, för att kunna förlåta sig själv allt det där man inte vill se eller ha. Vi krånglar till det alldeles förfärligt många gånger, vi människor. Det är konstigt.

Mera kärlek åt folket!

en underlig process i veckan. Kändes som om jag drabbades av en enorm stress som satte sig i kroppen. Kände av hjärtat och magen krånglade. Kunde inte göra något åt det hur jag än mediterade och försökte släppa. Fanns ingen riktig anledning, ingen synlig anledning.

Nu har det släppt. Efter en cirkelkväll med mina vänner med meditation och diverse andra saker så bara släppte det som om det aldrig funnits.

Antar att det bara visar det som mysterieforskarna hävdar ... att allt bara är en illusion.