alexandra

Jag möter människor som säger sig vilja förändra sina liv. De är missnöjda och vill ha något annat. En del har tänkt till och säger sig veta vad de vill ha, andra påstår att de bli glada bara allt var annorlunda.

Men det är enkelt att förändra sitt liv. Alla kan göra det. Det är bara att förändra sig själv. Det är bara att ändra sina tankebanor, bryta livsmönster och spränga sina gränser.

Men då vill de jag talar med inte längre förändra sina liv. För de vill vara precis som de alltid har varit, trots att allt ska förändras. De allra flesta människor har absolut ingen idé om att för att förändras krävs en förändring.

Hur korkade får vi människor vara?

Vi lever på ytan av oss själva och förfasas över världen och önskar en förändring. Ingen har lust att göra en djupdykning i sig själva och ta tag i de gamla såren, dra upp dem till ytan för rengöring och läkning. Nej. Det är för jobbigt.

Hur skulle världen kunna förändras om inte vi förändras? Det är bara önskedrömmar ända tills var och en av oss inser sitt ansvar och tar hand om sig själv och sitt inre. Sina egna gamla spår och mönster, sina egna felprogrammeringar. Istället säger vi till oss själva och till andra "jamen det här är jag, det är bara sån jag är!" när vi velar omkring och orsakar kaos och elände.

Vi måste programmera om oss själva för att skapa en annan värld, och för att skapa den verklighet vi vill ha själva. Med våra gamla programmeringar fungerar det inte.

"Öh, jag orkar inte, det är för jobbigt!" att gå djupare i sig själv, att lösa upp smärtor och kluster i nervsystemet. Jamen, räkna inte med att något blir annorlunda då heller.

Egentligen är allt väldigt enkelt. Det kanske är det som gör det så svårt?

Om alla tog ansvar för sina egna handlingar och inte gjorde något som kunde skada en själv eller någon annan, ja, då skulle det inte finnas någon maffia, inga knarklangare, inga illegala verksamheter, ingen trafficking, ingen barnmisshandel, inget våld, inga krig, inga skumma telefonförsäljare, ingen miljöförstöring, inget maktmissbruk.

Och om det ändå fanns några som gjorde sina försök så skulle det inte finnas en marknad för det.

är konstig. Här sitter jag vid min dator en hel kväll, fast jag har ett liv att leva ... Det är som om jag väntar på att det ska bli roligare, men det blir det inte. Det är ju ändå bara en dator jag sitter vid. Det roligaste i kväll var när jag tränade vid pianot. På bästa nybörjarnivå, men det var kul. Det var kul när sonen kom hem och vi pratade, men han slängde upp sin I-pad ganska så fort och fick kontakt med en massa andra, och jag, ja, jag hade ju min dator uppe och fejsbokade och tvittrade ... Fast jag hade hellre pratat med sonen.

Måste jag vänja mig vid detta? Är det så här livet ska se ut? Nähä ... jag tror inte att jag vill det. Men jag blir  påverkad. Av mina barn och av alla andra runtomkring som har mer och mer avancerad teknik ... som om livet blir roligare med mer avancerad teknik... jag vill också ha!    Nä.    Man får tänka ett steg längre. VAD är det jag vill ha som jag tror att tekniken kan ge mig? Kul. Det är svaret. Jag vill ha kul. Och jag vill känna att jag är delaktig i världen. Och jag vill nog bli bekräftad. Blir jag det med mer avancerad teknik? Nix pix. Men jag tror det. Jag har en känsla av att det är så. Någon eller något har skapat en illusion om att det är här, framför datorn, den riktiga världen är.

Men det är ju inte sant.

När ska vi komma på det? Och hur kommer vi hantera sanningen när den går upp för oss? Att det är du och jag som är livet, det är beröringen som är verklig, det är att se in i dina ögon när du säger något som gör att du känner dig levande och förstår vad kommunikation är. Att umgås är att träffas och äta något tillsammans. Eller ta en promenad tillsammans. Eller kanske ta en fika på sta´n. Att umgås är inte att slänga käft på facebook eller vara vitsig på twitter. Hur många är det som har svårt att sova för att de är rädda att stänga av datorn och bli "ensamma"? Som inte kan hantera ensamheten, själva, i natten ... som om livet är att vara uppkopplad ... Det är konstigt, tycker jag. Är jag på väg att bli lika konstig?

I tanken lever tron att

sedan ska jag ...

sedan kommer dom ...

jag minns när ...

då var det ...

Men tanken har ingen substans

tanken har ingen mening

tanken har ingen verklighetsförankring

Bara i nuet finns verkligheten

närvarande

Bara i stunden lever varandet

Att njuta av ögonblicket

känna intensiteten i sekunden

uppleva evigheten i blinkningen

Bara där lever jag

Det andra är utfyllnad för att

fylla tanken med tron

att det är den som är verklig

bli alldeles knäpp av att se alla rubriker om politiker som avgått med hela sin lön kvar resten av livet, samtidigt som de jobbar fullt på ett nytt jobb. Eller koncernchefer med fallskärmar på hur mycket som helst. Eller vinster på poker, triss eller hästar; människor som vinner pengar som gör att de har ännu mer än vad de redan hade. Någon vinner 40 miljoner. En annan har 50.000 i månaden för ett jobb de har slutat på. Någon tjänar 40.000 om dagen.

Vad gör de med sina pengar?

Samtidigt svälter människor runt om i världen. Barnhem drivs av idealister och allmosor. Barn får vara glada om de har möjlighet att gå i skola. Människor lider i krig.

Det finns så mycket pengar, och så lite kunskap om var det behövs och hur det kan komma världen till nytta. Förutom Rädda Barnen som fördelar sina insatser där dom behövs bäst finns mindre men lika aktiva organistationer som till exempel CHILD. Sök på youtube och kolla deras film. Det är en organisation som funnits i många år och hjälpt många barn med svåra omständigheter att växa upp med en bra utbildning och ett bra självförtroende.

Vad kommer det sig att det verkar som om ju mer pengar desto mindre intresse för att hjälpa till? Det är ändå så att ju fler människor som mår bra, desto bättre värld på det stora hela. Ju fler som kan försörja sig själva, desto större möjligheter att hjälpa dem som har det svårt. Enkel logik. Att hälpa ger dessutom ett psykiskt välbefinnande och en känsla av mening och existensberättigande.

Det är bara jättekonstigt att alla dessa pengar svävar omkring och gör ingen som helst nytta när (exempelvis) CHILD skulle kunna helrenovera ett tillgängligt hus för 100.000 och utöka sin skolverksamhet. 100.000 är ingenting i sammanhanget. Inte för den som har 50.000 i månaden utöver sin vanliga lön. Men för en fattig organisation i Indien är det som att resa till månen.

Känner verkligen att jag behöver göra något angående det här ...

glad! Bara så glad över att leva och av att njuta av livet och alla dess överraskningar.

Yogi Bahjan har sagt många kloka saker. Här är en sak jag fastnat för ...

"There is one problem with your "I am in love with so - and - so". When you say that, I hear it loud and clear and know that you are miserable. It is a sign of your misery; it is a sign of your loneliness. I don´t belive that woman needs to fall in love with anybody. She doesn´t need to fall at all. "

Det är bra. Men det bästa är att det inte bara är en intellektuell idé, utan helt klockrent sant. Det betyder bara att kärleken ÄR. Jag är kärlek.

Hurra!

när man tror att det är så här livet kommer att se ut tills det tar slut, tar det en ny vändning ...

Det enda man kan vara säker på är att allting förändras.

vad det är lätt att gå in i den ansvarslösa tolkningen av världen som handlar om att   " dom är så dumma!!!"

Vad är det som ska till för att människor ska använda sitt sunda förnuft, inte till att döma ut hela folkgrupper, utan till att se till att saker och ting fungerar? Och då menar jag alla, de som flyttar till ett nytt land och de som tar emot dem.

Jag tänker på det som hände i London inatt med en man som blev ihjälskjuten av polisen. Vem tittar på helhetsperspektivet? Vem ser vad konskvenserna är av ett visst handlande? Det gäller att förstå mer än bara det omedelbara.

Hela det rasistiska tänkandet går ut på att det finns ett vi och ett de. Men gör det verkligen det?

För mig handlar det om att fatta att allt jag gör återspeglar sig i världen. Jag har ansvar för mina handlingar, mina tankar och mina känslor. Alltid. Och alla mina negativa reaktioner, aktioner påverkar min omvärld. Liksom det positiva jag gör, tänker och känner.

Det finns inga "vi" och "de" även om det ser ut så. Det finns bara vi och vår jord. Det finns inga "dumma" och "snälla", det finns bara människor som lider mer och dom som lider mindre eller inte alls. Ska vi plana ut de skillnaderna kan vi inte slå ner lidandet, eller förskjuta det, det skapar bara mer lidande.

Är inte det livet går ut på? Att minska lidandet och öka kärleken?

tro att världen blir en bättre plats att bo på genom en massaker och en bombning? Hur kan man tro att mördandet av ungdomar på sommarläger på något sätt ska bidra till fred?

Bara en svårt misshandlad själ kan få för sig något sådant. Allt det han gjorde mot omvärlden var sådant han bar inom sig. All smärta han orsakade var en bild av smärtan han kände. Jag får lust att hata honom, men vet att då är jag likadan som han. Ändå ... sorgen och smärtan i mitt hjärta när jag ser på det som hände i Norge är stor ... förlåtelseprocessen kommer att ta tid. Men jag tänker inte låta honom vinna. Jag vill inte ha en värld som stänger ute människor, som bara tillåter ett enda tänkesätt, som värderar människor olika.

Han är en av de där narcissisterna jag önskade till en annan planet, så de kunde ha ihjäl varandra. Men han är här och han är här nu, sjuk och katastrofal. Vi behöver veta hur vi ska bemöta sådan ... galenskap. Och vi behöver ha hjälp av varandra för att inte börja hata. Vi behöver vara rädda om kärleken och empatin och värna om dem. Vi behöver varandra för att inte fastna i extremisternas nät. Det är så konstigt att han kan säga att han vill något bra.

Jag önskar ingen ett sådant samhälle som han vill ha. Ingen. Spelar ingen roll vilken form av extremism det handlar om, de är likadana vare sig de är norrmän, muslimer, svenskar, amerikaner, ryssar eller bara människor vem som helst. Folk som tror att de kan sätta sig över allt och alla genom att bomba eller döda andra människor är mycket, mycket sjuka. Någonstans under deras uppväxt har de blivit djupt svikna av sin omvärld, vilket fått dem att skapa en pseudovärld. Och de försöker tvinga oss andra att vara med i den världen.

Då gäller det att stå kvar i centrum av sig själv och se och förstå sin egen roll i dramat. Det är bara om man går in i det som det blir någon form av sanning. Vara närvarande, klar, kärleksfull är inte det lättaste i de här sammanhangen, men det är allt som går att vara om man vill hjälpa.

Grupper, cirklar, träffar med meditation och positiv inriktning, allt som gör att vi kan stötta varandra och skapa närhet och vakenhet behövs.

Och så behöver vi få gråta. Vi behöver få sörja och visa att vi sörjer.Vi kan gråta i varandras armar.