bilden av att spräcka ett membran. En tunn hinna av något som hindrar mig. Känner det som att detta är inte min dröm. Så här ser inte min dröm ut. I min dröm vågar människor vara kärleksfulla mot varandra, föräldrar vågar vara respektfulla mot sina barn och barnen mot sina föräldrar. Kvinnor vågar ha förtroende för män och män vågar ha det för kvinnor. Människor emellan förutsätter man att andra vill väl och menar väl.

Varför skulle det vara annorlunda?

Träffade en människa idag som farit illa som barn. Det var inte första gången, men just idag har det påverkat mig hela dagen.

Varför ska det vara så svårt att visa kärlek på ett kärleksfullt sätt?

Idag säger den här personen att i huvudet finns tankar som tänker sig själva, tankar om att inte vara värd något, att inte vara värdig att vara människa. För det fanns inte utrymme att vara som man var, som barn.  

Det gör mig förbannad.

Så jag övar på att förlåta. Personens föräldrar, personen själv, mig själv och världen.  

har en idé om att jag egentligen är en postkassörska. (Under cover)

En person som behöver ha ordning och reda och pengar på fredag. Ska det stämplas så ska det och det ska vara på rätt ställe dessutom.  Det ska inte velas och hattas och vara oklart. Det är nog den första person som har sagt något sådant om mig någonsin. 

Men det ligger lite i det. För att hantera livet, som kan te sig kaotiskt ibland, tycker jag om att veta vad som förväntas av mig. Vet jag det, är det lättare för mig att förhålla mig till min omvärld. Men självklart finns det andra sätt att agera på. Han skrattar åt min blogg ibland och tycker sig läsa in postkassörskan där med. Hans skratt är mycket kärleksfullt. 

Men när jag skriver är det inte postkassörskan som är inblandad. Det är mera som att det finns så mycket som vill ut, så mycket som pockar på, att jag decimerar flödet så att bara essensen är kvar. Annars skulle det bli för tungt, för mycket. Ibland, kanske ofta, är det bara jag som vet att det är så. Det står bara några få ord, men bakom varje ord finns en hel värld av känslor och tankar. De orden är för mig laddade till bristningsgränsen. De är för mig vackra. 

Min älskade är en stins (under cover). Han klockar tågen och ser till att de kommer in och åker ut på rätt tid. Han hjälper passagerarna till rätta och ser till att bagaget kommer med. Han har sitt sätt att hantera livet.

Det kan bli en del roliga incidenter när postkassörskan och stinsen försöker få världen att agera utifrån sin idé. När hon inte vill bli hjälpt på tåget för att hon har koll på läget genom att stämpla frimärken, och han inte vill skriva på en uthämtningsblankett för att han ska vinka av tåget.  

Och båda tror att dom har "rätt" sätt att hantera livet på ...

Det är kul när man genomskådar det.  

mitt arbete ...

Jag är priviligierad som får lov att jobba med något som är så roligt, utmanande och stimulerande. Varje dag är jag tacksam för att jag får göra det jag gör.

Ändå kan jag ibland vakna med en känsla av att jag inte räcker till, att jag borde kunna bättre, att "inte får väl jag ..."

Men det är bara för att jag snubblat lite på vägen, tappat balansen lite grann.

Jag mediterar och rätar upp mig och är så tacksam för att jag vet hur jag ska göra för att hitta balansen igen.  

En alldeles ny upplevelse av klangskålar från Tibet som stod utplacerade på kroppen medan terapeuten spelade på dem. Jag kunde känna vibrationerna genom mig. Det var skillnad på olika ställen, t.ex där jag opererat mig. Där var det stummare. Eftersom vi består av mer än 70% vatten var det en speciell upplevelse att bli "genomvibrerad". Jätteskönt.

Kände mig balanserad efteråt, och magen kom igång väldigt bra! :-) Och den var ändå inte i olag innan.

Ska se om jag kan länka till Annika som gjorde behandlingen ...

Tiara Star - art & design!

Hon har inte skrivit om sina behandlingar, bara om sin konst, än så länge iaf. 

och härlig Stockholmsresa är avklarad. Massor med underbara möten med människor som berikar och en konsert med Deva Premal och Miten. Så vacker och så ... skön, helt enkelt.

Fått en härlig behandling med klangskålar. Mer om det senare.

Livet är rikt. 

illusionen vi lever som en väv. En väv av energitrådar som bildar livet här. Vi är komprimerad energi och allt runtomkring oss som vi inte ser men som ändå styr oss är inte lika komprimerad energi. Allt vi ser är komprimerat. Allt vi inte ser är det inte. ?

Så slog det mig i fredags, på väg till en meditationskurs, att energi är känslor. Vi bygger upp vår värld med hjälp av känslor. Vi väver vår värld med hjälp av känslor. Det är känslorna som skapar kluster av föreställningar som ibland gynnar oss och ibland slår undan fötterna på oss. Till och med jag, som människa, är något skapat utifrån känslor. Mina förfäder har vävt en väv där jag är en naturlig del, där det är självklart att någon som jag föds.

Men jag som kommer hit till den förberedda väven är bara ljus. Och ljuset kan förändra allt. Det kan genomlysa illusionen. Eller inte.

Så tänker jag att allt jag gör påverkar illusionens väv. Bara genom att leva väver jag vidare på den. Och varje val jag gör skapar nya trådar och nya mönster. Att se en film som bygger upp mig bidrar till en väv som blir lättare att leva i. Att göra motsatsen gör också motsatsen. Att äta på ett sätt som jag blir äkta glad av skapar en väv med möjligheter. Att möta människor kärleksfullt och förlåtande bygger en helande väv. Allt, allt jag gör påverkar. Inte bara det jag gör, utan också det jag tänker skapar i väven. Det är därför förlåtelse är så viktigt. Inte att förlåta det som har hänt, utan att förlåta så att jag kan inse att det aldrig har hänt, för allt är en illusion. Då bidrar jag inte till att göra illusionen verklig. Varje person jag kan förlåta gör att jag förlåter den aspekten i mig själv. Varje gång jag kan förlåta mig själv och komma förbi mitt självhat, så har jag förlåtit alla andra för de inbillade oförätterna.

Ju mer vi rensar från nedbrytande kluster desto lättare blir det att leva. Ju renare väven är desto mer kan ljuset bryta igenom.

Och till slut ...

:-)

tittade på varet i bölden omvandlades det till fett. Rent, fräscht fett. Det var inte alls äckligt eller stinkande. Såg ut som vitt potatismos ungefär.

Min älskade brukar säga att det enda mörkret inte tål är ljus. Och det är sant. Eftersom allt är en illusion så räcker det att se på det som skrämmer för att det ska transformeras. Ändå kan det sitta långt inne att verkligen göra det, verkligen se på det.

När jag fortsatte att se på det hårdnade det och blev som ister istället. Lite fastare, gråare, och lite mer genomskinligt. I samma ögonblick dök min gamla vän upp framför mig. Jag lyfte ut fettklumpen, vilket gick lätt nu när det var i isterform, och överlämnade den till vännen. När det togs emot förvandlades det till ett litet barn som vilade i vännens armar ett ögonblick. Så sjönk det in i kroppen och min kära vän blev ett ögonblick oerhört tung, men det tunga förvandlades nästan genast till kraft. Så vände sig personen om och gick rakt in i något som såg ut som en solnedgång. Rakt in i ljuset, tänkte jag.

Jag satt kvar och kände mig lättad. Det var ett hål där klumpen hade suttit, med hudflikar bortvikta. Men det fanns inget sår. Även om huden var tunn och lite känslig så var det läkt. Eftersom det var en grop in så ville jag ändå fylla den med något och det dök upp ett barn som bara var ljus. Jag la dit det och vek försiktigt tillbaka huden ... utan att stänga. Kändes bra.

Detta satt i halsen. Känns fortfarande mycket bra, mycket lättare. Stämbanden är mjukare. Vreden är borta.

Jag har förlåtit. Och jag förstår att det jag trodde hände aldrig hände.

kan känna att det här känsloklustret är som en underjordisk böld. Den har legat djupt nedbäddad länge. Och nu håller jag på att avtäcka den. Det är inget som jag känner lust inför precis. Men jag har nog inget val. Om man skalar bort illusion efter illusion, är det oundvikligt att komma ner och frilägga det minst tilltalande.

Jag kommer fortfarande inte åt det på ett medvetet plan. Det finns en massa känslor kopplade till det (klustret), som en känsla av att vara utsugen, vaksamhet, misstro. I min fantasi är bölden verkligen frilagd ... jag kan se varet framför mig.Det ser rätt äckligt ut. Kanske kan jag helt enkelt gå den vägen att jag tvättar rent ordentligt (bildligt talat, i fantasin), lägger på desinfektionsmedel och ett läkande omslag.

Jag måste inte förstå allt.

Förlåtelse är att se att det som jag trodde hände aldrig hände.

Måste bara påminna mig om det.