rakt av från Grejm.

Det är hennes brev till henne själv. Tycker det är skitbra!

Jag lovar att älska dig och respektera dig. Alltid.

Jag kommer aldrig att svika dig.

Jag kommer alltid att vara omtänksam om dig och ta hand om dig.

Jag kommer att stå upp för dig och hävda dig.

Du kan lita på att du alltid har mig vad som än händer.

Jag kommer aldrig att tröttna på att lyssna på dig.

Du är trygg hos mig.

Jag lämnar dig aldrig.

All min kärlek.

Tack, Grejm!  

på vad det är som får mig att inte alltid göra det som är bäst för mig, hur väl jag än vet vad jag borde göra.

Och plötsligt insåg jag att jag under alla föreställningar om hur livet är och borde vara, fortfarande hade kvar en idé som jag inte var medveten om på ett medvetet plan. Jag tror/trodde  nämligen att "what goes up must come down". Det betyder för mig att om jag har haft det bra ett tag så kommer jag att få det jobbigt. Det borde dessutom betyda att om jag haft det jobbigt så borde jag få det bra, med det har jag aldrig lagt någon större vikt vid. Om jag haft det bra, så betyder det bara att jag kommer att få det jobbigt och det kan pågå hur länge som helst.

I förlängningen betyder det ju också att jag egentligen aldrig skulle kunna få det riktigt bra för det måste bli dåligt. Och det betyder att jag aldrig skulle kunna bli riktigt lycklig. Lycklig stunder, korta tider, ja. Men inte lycklig totalt sett, helt och hållet.

Den där meningen finns ju i många varianter. Efter regn kommer solsken, till exempel. För mig har det varit "efter solsken kommer regn". Den "sanningen" har kommit utifrån till mig. Jag har bara tagit till mig den och inte reflekterat över det. Inte ens sett det. Det har gått in i mitt system, mitt tankemönster, mitt nervsystem, min känslostruktur och interagerat med mina upplevelser. Jag har låtit det bevisa sig självt genom att jag mest fokuserat på de upplevelser som varit negativa. Jag har slagit mig själv i huvudet med hur jobbigt livet har varit med hjälp av "ja, det kunde jag ju räknat ut att det skulle gå illa, nu när det varit bättre ett tag".

Men det är inte sant. Det är en stor fet lögn. Jag kan vara lycklig. Jag vill och vågar vara det. Det går att välja att se lyckan också i det som i första ögonblicket verkar vara olycka.

Grejen är att mitt system behöver omprogrammeras. Börjar jag med något nytt som är bra för mig, så kör jag det ett tag ... och sedan är det sååå lätt att tappa. Varför? Helt enkelt för att jag lurar mig själv att släppa det för att bevisa det gamla sanningen om och om igen. Jag kan glömma det, jag kan tappa tålamodet, jag kan tröttna, jag kan ha svårt att prioritera. Allt för att jag till slut ska kunna konstatera att det gick åt skogen igen. Men nu har jag genomskådat det. Ha! 

Jag väver livets väv och jag kan släppa trådar som mina förfäder och samhället har vävt åt mig. Jag väver nytt.  

Och jag är mycket tacksam och glad.