:-) för din kommentar till "Talar med ..." 27 april, ang om det finns någon universell sanning eller inte.

Inte tänkte jag på döden när jag skrev att det nog inte spelade någon roll... men det är intressant att se vad som händer när man läser en text från ett annat perspektiv. Nej, inte tänkte jag på döden, jag tror ju inte ens på den!

Jag tänkte på upplysning. Den dag vi blir upplysta så betyder inte det som varit något annat än att det var vägen vi behövde gå för att bli just ... upplysta. Vi behövde göra just det där förfärliga, eller möta just den där förfärlige/a. Eller ta itu med det där jobbiga, eller göra den där uppoffringen, eller hjälpa den där behövande.

Här och nu, i det här livet, den här stunden, på den här jorden har det stor betydelse för oss vad vi råkar ut för och vad vi har gått igenom. Vi präglas av livet och vi behöver göra oss medvetna om det för att kunna "avprägla" oss. Eller befria oss. Jag tror inte heller att vi kan eller ska skärma av oss från det som varit, absolut inte. Däremot kanske vi kan genomskåda det som hänt oss och inse att det fanns andra perspektiv att se det skedda genom och på det sättet lösa upp det. Eller vi kanske kan ta hand om det genom att ge oss själva det vi önskade att vi hade fått av den eller dom som inte gjorde det vi så mycket längtade efter.

Det finns såklart många sätt att lösa upp det förflutnas knutar. Men dom ska lösas upp snarare än skärmas av.

Och jag tänker också att vi är brickor i ett större spel (jojomensan!:-)), jag ser det som att vi är delar i en väv som vävts av människors fantasier sedan lååångt tillbaka. Vi kan inte göra oss till öar i ett ingenting. Vi har överenskommelser om hur livet ser ut, och den som inte tar del av den överenskommelsen betraktas som sjuk.

Men i den här väven kan vi ändå göra ljuset medvetet, och ju starkare det kan frammanas desto mindre behöver vi den gamla (destruktiva?) väven.

Och när upplysningen når oss så är väven inte längre intressant.

Så vi tänker kanske inte så olika?

:-))