... är när ens eget ljus får lov att lysa obehindrat tillsammans med en annan människa.

Och när en annan människas ljus får lov att lysa obehindrat tillsammans med mig.

Kärlek är att släppa fri och stå kvar i tillit till att vi har varandra. Om vi behöver ha varandra. Men kärlek är också att våga se att jag älskar ... men att jag inte nödvändigtvis vill leva med den (eller dom) jag älskar.

Alltså är jag fri att älska vem jag vill, även de som jag tycker sårar mig. Men jag behöver inte leva med det.

Och egentligen finns det ingen sorg i det, snarare en oändlig rikedom, för tänk så mycket kärlek som står öppen för mig om jag bara bejakar den. Tänk att älska hur många som helst, men vänta med att leva med någon tills den kommer som delar min väg, för att den personens väg är samma som min egen. Och så länge vi delar väg går vi tillsammans, och om vi kommer till en skiljeväg så går vi åt var sitt håll. Utan att sluta älska varandra.

Vad beror det på att vi sätter upp så mycket hinder?

Så mycket kärlek det finns att få!

till frågan "vad är kärlek?"

Världens största fråga?

Kärlek blandas konstant ihop med rädsla. Tänk om vi vågade älska utan rädsla.Vilken befrielse det skulle vara. Bara öppna hjärtat utan oro för att någon skulle kunna såra det. För ingen utom jag själv kan såra det. 

att alla de som kan avkoda sig sina gamla smärtsamma präglingar, sådana som grundläggs som barn, genom uppfostran, övergrepp eller bara vanliga missuppfattningar som leder till negativa tankar om sig själv eller andra, gör en enorm insats för alla människor.

Lyckas bara en enda människa att förlåta sin "övergreppare" så har väven förändrats för alla. Och lyckas vi dessutom komma över vårt självförakt så har vi gjort en ännu större insats ...

Att förlåta sig själv  

också att vi väver en väv emellan oss, massor av trådar som binder oss samman som syskon, äkta makar, barn-föräldrar, släktingar, vänner. Vissa band gagnar oss, andra inte men det är inte alltid så lätt att kapa dem som vi kan tro när vi vill bryta upp och förändra vår tillvaro.

Ibland blir energitrådarna hela kluster av föreställningar och fantasier, gödda med känslor som gör det nästan omöjligt att urskilja vad som är min sanna önskan om mitt liv och vad som är vävens påverkan.

att i livets väv, den som vi alla är med och väver, åt oss själva och åt varandra, finns andra trådar som är vävda av rädsla och okunskap, förutom de som är av kärlek och glädje. Vi väver med energitrådar som ges näring av våra känslor och våra tankar. Och vår fantasi. Det som vävs av rädsla och okunskap drar och sliter i väven, får den att bli ojämn och fläckig på ett sätt som inte gagnar hela bilden som växer fram. Det blir en bild, visst, och det är inget fel på den, men den kan vara annorlunda, den skulle kunna  vara en bild i harmoni.

Eftersom jag är en del i väven, är jag beroende av alla andra trådar. Eftersom jag är en del av bilden påverkar allt jag gör min omgivning. 

Tankar i morgonsol 

rakt av från Grejm.

Det är hennes brev till henne själv. Tycker det är skitbra!

Jag lovar att älska dig och respektera dig. Alltid.

Jag kommer aldrig att svika dig.

Jag kommer alltid att vara omtänksam om dig och ta hand om dig.

Jag kommer att stå upp för dig och hävda dig.

Du kan lita på att du alltid har mig vad som än händer.

Jag kommer aldrig att tröttna på att lyssna på dig.

Du är trygg hos mig.

Jag lämnar dig aldrig.

All min kärlek.

Tack, Grejm!  

på vad det är som får mig att inte alltid göra det som är bäst för mig, hur väl jag än vet vad jag borde göra.

Och plötsligt insåg jag att jag under alla föreställningar om hur livet är och borde vara, fortfarande hade kvar en idé som jag inte var medveten om på ett medvetet plan. Jag tror/trodde  nämligen att "what goes up must come down". Det betyder för mig att om jag har haft det bra ett tag så kommer jag att få det jobbigt. Det borde dessutom betyda att om jag haft det jobbigt så borde jag få det bra, med det har jag aldrig lagt någon större vikt vid. Om jag haft det bra, så betyder det bara att jag kommer att få det jobbigt och det kan pågå hur länge som helst.

I förlängningen betyder det ju också att jag egentligen aldrig skulle kunna få det riktigt bra för det måste bli dåligt. Och det betyder att jag aldrig skulle kunna bli riktigt lycklig. Lycklig stunder, korta tider, ja. Men inte lycklig totalt sett, helt och hållet.

Den där meningen finns ju i många varianter. Efter regn kommer solsken, till exempel. För mig har det varit "efter solsken kommer regn". Den "sanningen" har kommit utifrån till mig. Jag har bara tagit till mig den och inte reflekterat över det. Inte ens sett det. Det har gått in i mitt system, mitt tankemönster, mitt nervsystem, min känslostruktur och interagerat med mina upplevelser. Jag har låtit det bevisa sig självt genom att jag mest fokuserat på de upplevelser som varit negativa. Jag har slagit mig själv i huvudet med hur jobbigt livet har varit med hjälp av "ja, det kunde jag ju räknat ut att det skulle gå illa, nu när det varit bättre ett tag".

Men det är inte sant. Det är en stor fet lögn. Jag kan vara lycklig. Jag vill och vågar vara det. Det går att välja att se lyckan också i det som i första ögonblicket verkar vara olycka.

Grejen är att mitt system behöver omprogrammeras. Börjar jag med något nytt som är bra för mig, så kör jag det ett tag ... och sedan är det sååå lätt att tappa. Varför? Helt enkelt för att jag lurar mig själv att släppa det för att bevisa det gamla sanningen om och om igen. Jag kan glömma det, jag kan tappa tålamodet, jag kan tröttna, jag kan ha svårt att prioritera. Allt för att jag till slut ska kunna konstatera att det gick åt skogen igen. Men nu har jag genomskådat det. Ha! 

Jag väver livets väv och jag kan släppa trådar som mina förfäder och samhället har vävt åt mig. Jag väver nytt.  

Och jag är mycket tacksam och glad. 

är glittrande idag. Vinden svalkande, lagom till en ljummen och lysande sol. Det är äntligen vår och ljuset har kommit på riktigt. Jag känner mig på djupet glad och tacksam och mycket kärleksfull. I största allmänhet.

Det är inspirerande att gå bland klipporna och ta in havet. Det är inspirerande att ta en fika under blå himmel. Att röra kroppen och njuta av nuet.

Det finns ju inget annat än nu.