nær barnen var små. Jag minns att jag, mitt i stressen på morgnarna, i byggstøket, i matlagningen och i utearbetet ændå tænkte att jag var så glad!

Glad før mina barn, glad før var jag bodde, glad før min man, glad før maten på bordet,glad før att jag hade det så bra.

Det var verkligen en slags tavla jag hade... bilden av att leva i glædje. Jag kunde kænna tacksamhet många gånger, ibland hela tiden. Jag ville førtvivlat gærna att tavlan skulle vara sann.

Men jag hade ingen att dela glædjen med. Min livskamrat hade helt andra tavlor som han levde ut. Andra tavlor som han på något plan kænde behøvde ventileras. Och det førvånade mig.

Idag førvånar det mig inte. Idag ær jag på ett helt annat sætt medveten om hur vi ær styrda av våra tidigare upplevelser, sanna eller inte.

Men jag har kvar idén om att jag vill leva i glædje. Tillsammans med min ælskade. Dela glædjen, enkelt och førtrøstansfullt. Att jag vill vælja att se værlden genom det perspektivet. Och att jag vill førmedla det i mitt arbete, i mitt liv.

Glædje ær tacksamhet. Det måste inte vara stora skratt och kittlande upplevelser, æven om det också kan ingå. Men framførallt ær det tacksamhet. Den djupa tacksamhet som kommer allra djupast inifrån hjærtat. Det ær den kænsla som øppnar før ljuset. Som øppnar før møten mellan mænniskor. Den kænsla som helar.

Jag tror att det ær mitt egentliga mål.

Att leva i fullkomlig glædje.

Førresten ær jag på snabbvisit i Danmark, ifall någon undrar øver bokstæverna.