vad jag håller på med. Vad är det som gör att jag inte bara kan nöja mig med ett vardagsliv med vardagsångest och vanliga existentiella funderingar? Vad är det som gör att jag inte är nöjd med hus, bil, jobb? Vad kommer det sig att jag ständigt, och jag menar det, ständigt funderar på hur jag ska komma vidare med mig själv och mina tankar och känslor? Varför tror jag över huvud taget att det går att leva ett kärleksfullt liv helt utan ångest?

Vad kommer det sig att jag är så intresserad av människor och deras drivkrafter? Vad är det som är mina drivkrafter?

Men så minns jag ju det. 

Min längtan. 

Min längtan efter ljuset. Det är den som driver mig. 

tar jag mina rundor med gamla tavlor, djupt sittande föreställningar och smärtor. För varje gång är jag säker på att nu är det färdigt, nu är jag klar, nu har jag släppt. Så tar jag ett varv och så är jag tillbaka där jag var för ett år sedan, eller tre år sedan eller tio eller fyrtiofem.

Men inte tillbaka till ursprunget, bara tillbaka till tavlan. Och för varje gång jag möter den blir den lättare att hantera. Jag tänker mig en uppåtgående spiral. När jag kommer tillbaka till samma punkt i spiralen där tavlan en gång var, fast ett steg högre, så drabbas jag av den igen. Snart kommer den att vara borta helt. Jag kommer inte ens att behöva kämpa för att lösa upp den. Det kommer att räcka att se på den med ljus så smälter den ner och försvinner. 

Tack och lov :-)