en bok om parrelationer. Den införde ordet "härbärgera" i mitt vokabulär.

I en parrelation är det helt ok att man härbärgerar varandra på olika sätt. Man kan ta hand om olika känslor för varandra, ex om mannen har en ångest som handlar om att bli övergiven och därmed inte älskad, kan kvinnan gå in och så att säga härbärgera den ångesten åt honom. Han å sin sida kanske tar hand om hennes känsla av att vara otillräcklig (och därmed inte älskad). Så man kan vara både en härbärgerare och en som är härbärgerard. 

Det kan också vara så att en av parterna är mer av ena sorten än den andra på grund av att det är ett mönster från barndomen; genom att härbärgera ångest  åt andra får man existensberättigande. 

Jag kan bara konstatera att jag antagligen hade fått högsta betyg i ångesthärbärgerande om man kunnat få det. Av gammal och ohejdad vana har jag härbärgerat både den ena och den andre.

Och nu har jag och min älskade träffats. Och vi är likadana när det gäller det. Vi härbärgerar av hjärtans lust och blir helt frågande när det visar sig att den andre inte alls är intresserad av att bli härbärgerad. 

Riktigt, riktigt intressant. 

Det är härligt när det dyker upp ett ord sådär, och sätter pekfingret på vad det är som händer ibland, det där som inte gått att förstå, när man menat så vääääl!

Eller när känslan av att bli styrd kommit över en, som om man var ett barn ... då är den andre som, helt godhjärtat, försökt härbärgera.

Ska bli kul att se vart det leder ... att vi blir fria, kanske? Vuxna, fria människor som "ser" den andre klart, utan att gå in i gamla spår som finns kvar sedan barndomen och som bara handlar om överlevnadsstrategier.

Livet är ett mirakel.