på det här med glädjen. Kanske är det faktiskt inte möjligt, eller kanske snarare, ointressant att dela glädje med någon annan?

Om det är en gammal tavla, en gammal dröm, att få göra det, en romantisk fling, så gissar jag att det (som vanligt) bara är jag själv, som är den, som skapar glädjen och lever den. Och att det inte spelar någon roll om jag har någon med mig eller inte. Det är jag som skapar min dröm, ingen annan.

Det här känns inte helt sant i mitt inre ... ännu. Skulle inte drömmar kunna mötas?

Iris Johansson är en intressant och mycket klok kvinna som har, som jag tycker, kloka och sunda tankar och idéer. Hon var som barn kraftigt autistisk, men bestämde sig någon gång i 10 årsåldern för att undersöka vad det innebar att vara människa och göra som dom andra gjorde. Det ledde till att hon blev en slags expert på kommunikation. Hon har färdigheter och medvetenhet som är få förunnade och "ser" klart och tydligt.

Hon har skrivit en bok som heter "En annorlunda barndom".

Här är en länk till hennes sida:

I alla fall ... hon beskrev i sitt föredrag att kärlek är ingen känsla. Kärlek är ett tillstånd. Det tillståndet finns runtomkring oss hela tiden och är ständigt möjligt att komma i kontakt med ... om vi kommer förbi våra spärrar. Då kan det bli en känsla som uppfyller oss. Jag tänker att där kan en annan människa ibland fungera som en nyckel, som¨, i alla fall tillfälligt, låser upp dörren, till tillståndet kärlek. Men det beror inte på någon annan än mig själv om jag kan vara kvar där.

Och det är väl det livet går ut på, att komma förbi spärrarna och komma i kontakt med tillståndet kärlek. Kanske är det samma sak som att bli upplyst. Jag vet faktiskt inte.

Men i min fantasi verkar det fortfarande underbart att någon gång få dela detta tillstånd med någon annan. Eller med andra över huvud taget.

Det har jag kanske gjort också ... i retreater jag varit på, i gruppmeditationer och andra djupa, andliga övningar där jag har släppt på tankespärrarna.

Så vad är det då jag längtar efter?

Grunnar vidare.