jag gjort ett stort inre arbete.

Jag har accepterat att jag en gång tog beslutet att förneka mig själv och anpassa mig till min omgivning. Då var jag nio år. Jag har accepterat att det var den väg som var min och att det var enda vägen att gå. Jag har tagit hand om det barn som jag en gång var och hållt henne/mig i min famn och visat henne/mig all min kärlek. Det var ett svårt beslut när det togs och det har varit en tuff tid att leva med att ha stängt av en del av mig själv, men det var vad jag skulle göra. Jag har släppt den skuld jag har känt för att jag förnekade mig själv.

Och nu står jag i mig själv. Det må blåsa runt mig, men jag är den jag är.

I samtal med en nära vän insåg jag plötsligt att det inte bara är jag som har förnekat mig själv under livet. Många andra har också gjort det, utan att sätta ord på det, utan att vara medvetna om det. Ändå trodde jag att det bara var jag och att jag var en dålig människa som inte stod upp för mig själv.

Kanske, kanske har jag banat en väg för förändring för alla kvinnor som gått in i ett mönster som förväntats av dom, utan att ta hänsyn till sitt sanna själv. Jag och alla andra som gjort liknande saker. 

Kanske, kanske är det en förändring i väven, början på en upplösning av ett gammalt kluster som bara sitter i vägen.

TACK för den här dagen