hur mycket vi människor förknippar oss själva med "problem".

Vad ÄR vi om vi inte har problem? Vem är vi? Om vi inte suckar över vädret eller grannen eller exet eller sambon? Om vi inte har någonting att lätta vårt hjärta med? Om allting är, verkligen är, perfekt hela tiden ... blir vi tråkiga då?

Har vi ingenting att prata om då?

Själv älskar jag att hitta lösningar. Men om allt är perfekt och alla lösningar hittar sig själva ... behövs jag då?

Jag tänker att det blir ett helt nytt sätt att umgås på .... att sitta tysta tillsammans och betrakta himlen i solnedgången... äta lite och njuta av maten, ta en promenad och njuta av omgivningarna. Inget skvaller, inget man retar sig på, inget att "ordna upp", inget att voja sig över.

Är det helt enkelt så att vi tycker att det är kul att gnälla? Att vi får något slags existensberättigande genom att tycka att världen är svår, knepig, att andra är dumma?

Eller är det så att vi är så vana vid kämpandet att vi tror att det är Livet när det är ett evigt kämpande. Någon har talat om kamp eller kollaps. Minns inte just nu vem, men det är klokt. Normalt sett pendlar vi mellan kamp eller kollaps, enligt den mannens teori. Vad vi egentligen behöver är balansen däremellen. Som en krona på högkant. Varken krona eller klave. Varken kamp eller kollaps. Istället kämpar vi på tills vi kollapsar. 

Och att ta tillvara den negativa aspekten av livet gör att vi kan kämpa på, på samma sätt som vi alltid har gjort, på ett sätt som vi känner igen. Tills vi kollapsar.  Och från kollapsen försöker vi ta oss tillbaka till kampen. För det är vad vi känner igen. När vi i själva verket borde hitta balansen.

Och börja njuta av Livet.

Tankar i en ljuvlig sommarkväll.