ska jag sätta igång och städa ...

Jag tänker ibland på Tommy Hellstens ord: Om du inte tycker om fotspår i ansiktet, varför ligger du då på golvet?

Dom är bra. En gång i tiden fick dom mig att inse vissa saker. En gång i tiden behövde jag läsa dom.

Men hur är det idag? Behöver jag dom idag också eller finns det i mig ett minne av hur det var, som gör att jag helt enkelt är RÄDD för att få fotspår i ansiktet? När ligger man på golvet? När är man omtänksam och kärleksfull och när tappar man bort sig själv och gör allt för att vara till lags? När står man kvar i sin kärna och sin övertygelse och när kör man över andra för att få sin vilja igenom?

Andras minnen och präglingar är inte samma som mina. Ingen har samma filter att se ut på världen igenom, för ingen har likadan bakgrund som någon annan. Inte ens de som fötts inom samma familj. Dessutom föds vi som olika individer. Det är bara vars och ens fantasi om hur världen ser ut som påverkar hur vi möter den.

Så jag antar att det är bara min känsla av om jag låter mig bli "gådd" på, som avgör vad som är rätt och fel. Känner jag mig kvävd, negativ, insnärjd så kan jag ta det på allvar, även om jag också kan försöka genomskåda anledningen till mina känslor. För jag vet att ingen utanför mig själv kan få mig att känna detta, eftersom jag i grunden alltid är fri. Om inte annat så är jag fri att gå.

Men mina gamla präglingar kan komma upp till ytan av vissa uttryck, vissa handlingar, vissa stämningar.

Genom att det kommer upp till ytan får jag hjälp att se och rensa ut det och verkligen, verkligen bli fri. Inte bara i tanken utan också i det praktiska livet, här och nu. Och är jag inte bunden känslomässigt till något förflutet, har jag möjlighet att vara här och nu, fullkomligt närvarande i ett enda stort ÄR.