då och då på det här med kärlek ...

-93 hittar jag det här ifrån:

Sväva bort i det mörka

okända

Dyka ner i grumligt vatten

Falla långt och djupt i det mörka

hålet

Snubbla, snubbla utan att räta

upp sig

Fortsätta fallet i hela dess

rörelse

Ta ut, ta in varje upplevelse

med hela sin kropp

hela sin själ

Ge av sig själv

Ge sig själv

hän

Kärlek på mänsklig nivå kan ta sig många olika uttryck. På gudomlig nivå finns bara Ett.

Ser så många par som lever tillsammans och ändå åtskilda. Man kan ana en längtan hos båda efter ett större djup, ett djupare möte, en annan mötesplats. Men de når inte fram till varandra. Som om det låg hos "den andre", möjligheten till närvaro i tvåsamhet.

Men det ligger bara hos en själv. Ingen annan än jag kan vara närvarande i ett möte. Sedan kan man bara hoppas att den andre längtar lika mycket och vågar vara närvarande i sig själv. Så alla dessa par som undrar varför de inte är lyckliga, vad det är som saknas, vem de egentligen borde vara tillsammans med, var tomheten i livet kommer ifrån ... längtar innerst inne bara efter att få möta sig själva. Men det krävs mod för att möta sig själv. Och mycket kärlek, för att kunna förlåta sig själv allt det där man inte vill se eller ha. Vi krånglar till det alldeles förfärligt många gånger, vi människor. Det är konstigt.

Mera kärlek åt folket!