att en av mina barns vänner dött i en olyckshändelse.

Det grep mig hårt. Inte för att jag kände honom, för det gjorde jag inte. Visst hade vi setts några gånger och han var charmig och trevlig. Men jag visste att han haft ett tufft liv som han hanterat på sitt sätt, på bästa sätt antagligen, även om det inte alltid såg ut så för omgivningen. Han var en aning tokig och hade idéer som sprängde gränser. Och nu har han gått över en gräns som det inte går att komma tillbaka ifrån.

Det grep mig för att en ung människa inte "ska" dö, i min illusion om vad livet här på jorden är. I min illusion tänker jag att han inte hann bli färdig, att han inte hann utforska det han skulle. Men jag kan ha fel. Han kanske var klar, han kanske gick vidare med precis det han var här för att förstå. Det grep mig för att hans anhöriga måste leva med sorgen och smärtan. Det grep mig för att jag själv vet hur det är att mista en vän i den åldern, hur man ena stunden stänger av och andra stunden bara drabbas av känslor som nästan inte går att hantera. Och det går mitt barn igenom just nu.

Egentligen spelar det alls ingen roll varför jag blev så tagen, bara att jag blev det. Fick ta en paus för att plocka ihop mig igen så att jag kunde arbeta.

Skulle vilja skriva något som hedrar men vet inte vad. Kan bara önska honom glädje och frihet i livet efter detta.

Slog upp den gamla diktboken från för länge sedan och detta var den dikt som kom upp:

Kanske är det tid att

skriva en dikt

Nu när solen skiner,

för att hjälpa minnet

den gång det har glömt

att det är NU

livet levs

Det är nu

vilan finns

Det är nu rörelsen förändrar världen

Mitt i vilan

Mitt i lugnet

Mitt i Stillheten