kan kännas utmanande. Jag tänker att det har att göra med att ordet förknippas med kollaps ( imotsats till kamp). I en kollaps finns inget mer att göra, det är ett slags dödläge.

Men för mig har acceptans ingenting med kollaps att göra. Däremot befriar det mig från kampen (som är så tröttsam och tar så mycket energi). Kan jag acceptera läget som det är så behöver jag inte gå i klinch med omvärlden. Eller mig själv. Däremot vet jag vad jag har att göra med.

Mitt favorit symbolexempel är ifrån när jag flyttade till mitt nuvarande boende. Jag fick ett trädgårdsland som inte var använt på många år. Övervuxet och med torr och dålig jord. Jag, som haft stora trädgårdsland i många år tidigare, såg framför mig hur det skulle prunka i mitt nya land. Men jorden var inte alls som den jag haft, och det krävdes mycket rensning, gödsling och förberedelser för att det skulle gå att så något överhuvudtaget.

Det var bara att ta tid på sig, njuta av arbetet och acceptera att det var så det såg ut. Första året fick jag inte mitt prunkande land, men jag kom en bit på väg. Men till slut var det där.

Det är samma med livet, tänker jag. Om jag kan se och acceptera det som ÄR, så är det oändligt mycket lättare att förändra utifrån det, än om jag inte accepterar utan försöker förneka. Man blir ju så trött av att låtsas att saker och ting är annorlunda än vad dom är. Är jag sjuk behöver jag först se mig omkring precis där jag är; hur ser min sjukdom ut, hur mår jag egentligen, vad tar kraft ifrån mig, vad är skillnaden mot förut, vad behöver jag, vad längtar jag efter, vad behöver jag rensa ut ur mitt liv, vad ger mig något osv.

Har jag ett projekt på gång är det samma sak; först behöver jag verkligen se vad förutsättningarna är, inte för att "bråka" med dom, utan för att förstå vad som behövs för att projektet ska kunna slå ut i full blom. Vad har jag och vad behöver jag. Vilka finns runt mig och hur ser deras förutsättningar ut. Vem kan hjälpa, vad behöver jag för hjälp. Det finns ingen kamp i det.

Samma sak i relationer. Hur ser det verkligen ut i min relation till den och den? Om jag är helt ärlig. Det finns ingen kamp i det heller. (Även om det kan vara utmanande)

Men en väldig massa kraft.

Blandar vi inte ihop kamp med kraft alldeles för ofta? Men på sätt och vis har dom inte alls med varandra att göra. Ja, det förstås ... kampen brukar ta en massa kraft. På så sätt hänger dom ihop. Så är det nog. Eftersom kamp innebär att vi använder vår kraft så är det lätt att sätta likhetstecken mellan de två orden. Och så kämpar vi på tills vi kollapsar.

Men kraft är sig självt nog. Kraft blir bäst om det används utan kamp. Som ett segel när man har bestämt en riktning. Ibland får man kryssa, vägen är inte rak mot målet, man accepterar vinden, vattnet och vädret, men man vet vart man ska.

På så sätt är det bra att tänka sig att man lever i en dröm. Det är lättare att undvika att hamna i kamp och det är lättare att acceptera det man möter.