har en idé om att jag egentligen är en postkassörska. (Under cover)

En person som behöver ha ordning och reda och pengar på fredag. Ska det stämplas så ska det och det ska vara på rätt ställe dessutom.  Det ska inte velas och hattas och vara oklart. Det är nog den första person som har sagt något sådant om mig någonsin. 

Men det ligger lite i det. För att hantera livet, som kan te sig kaotiskt ibland, tycker jag om att veta vad som förväntas av mig. Vet jag det, är det lättare för mig att förhålla mig till min omvärld. Men självklart finns det andra sätt att agera på. Han skrattar åt min blogg ibland och tycker sig läsa in postkassörskan där med. Hans skratt är mycket kärleksfullt. 

Men när jag skriver är det inte postkassörskan som är inblandad. Det är mera som att det finns så mycket som vill ut, så mycket som pockar på, att jag decimerar flödet så att bara essensen är kvar. Annars skulle det bli för tungt, för mycket. Ibland, kanske ofta, är det bara jag som vet att det är så. Det står bara några få ord, men bakom varje ord finns en hel värld av känslor och tankar. De orden är för mig laddade till bristningsgränsen. De är för mig vackra. 

Min älskade är en stins (under cover). Han klockar tågen och ser till att de kommer in och åker ut på rätt tid. Han hjälper passagerarna till rätta och ser till att bagaget kommer med. Han har sitt sätt att hantera livet.

Det kan bli en del roliga incidenter när postkassörskan och stinsen försöker få världen att agera utifrån sin idé. När hon inte vill bli hjälpt på tåget för att hon har koll på läget genom att stämpla frimärken, och han inte vill skriva på en uthämtningsblankett för att han ska vinka av tåget.  

Och båda tror att dom har "rätt" sätt att hantera livet på ...

Det är kul när man genomskådar det.