utslagen. Inte av någon annan anledning än att min " myskväll" inte blev av. Andra hade andra idéer. Eller kanske inte. Andra hade kanske inga idéer alls men upplevde något slags hot i att det skulle "göras" något? Ingen aning faktiskt, men jag tappade sugen.

Nu letar jag efter den så mycket jag kan. Sugen, alltså. Läser mina böcker och blir påmind om att förlåta, för det jag tror har hänt har ju inte hänt. Precis som alla deltagare i mina nattliga drömmar är uttryck för mig själv, så är också alla jag ser runt mig, och alla jag tolkar, delar av mig själv (som jag inte vill se).

Så när jag ser någon som inte vill möta mig ... är det i själva verkat en del i mig som är rädd för att möta min omvärld?  Som är rädd för att samverka, av rädsla för att bli manipulerad?

Kanske. Eller så har jag inte fattat någonting.

Jag fortsätter att förlåta istället för att grubbla. Det har funkat bra tidigare idag i alla fall.