bilden av att spräcka ett membran. En tunn hinna av något som hindrar mig. Känner det som att detta är inte min dröm. Så här ser inte min dröm ut. I min dröm vågar människor vara kärleksfulla mot varandra, föräldrar vågar vara respektfulla mot sina barn och barnen mot sina föräldrar. Kvinnor vågar ha förtroende för män och män vågar ha det för kvinnor. Människor emellan förutsätter man att andra vill väl och menar väl.

Varför skulle det vara annorlunda?

Träffade en människa idag som farit illa som barn. Det var inte första gången, men just idag har det påverkat mig hela dagen.

Varför ska det vara så svårt att visa kärlek på ett kärleksfullt sätt?

Idag säger den här personen att i huvudet finns tankar som tänker sig själva, tankar om att inte vara värd något, att inte vara värdig att vara människa. För det fanns inte utrymme att vara som man var, som barn.  

Det gör mig förbannad.

Så jag övar på att förlåta. Personens föräldrar, personen själv, mig själv och världen.