det alltid är läge att förlåta ... som om det aldrig hänt. Men det är skillnad på att leva tillsammans och att förlåta. Även om jag förlåter allt som händer är det inte alls säkert att jag ska leva med den personen. Att förlåta är en sak, att se vad jag behöver är en annan. Ett tecken på att det inte är bra att stanna hos den man lever med kan vara återkommande ångest, olustkänslor, mindervärdeskomplex, osäkerhetskänslor, trötthet, misströstan, sjukdom, död.

Alla dessa symptom kan naturligtvis vara orsakade av annat än relationen. Men om jag ser ett samband med relationen (alltså, inte nödvändigtvis den person jag lever med, utan själva relationen, den personen och jag i kombination) och att jag mår dåligt, så kan det vara en bra idé att dela på sig.

Det handlar om mig själv, inte den andra personen. Jag kan förlåta den andra personen. Men välja att inte leva med honom eller henne. Precis som jag kan älska många människor, men välja att inte vilja leva med dem.

Sedan kan jag välja att skuldbelägga mig för att jag inte kunde, orkade, klarade, att hålla samman familjen, eller välja att förlåta mig själv och förstå att den där synden jag trodde jag begått genom att välja separation finns bara i min fantasi.

Var kommer egentligen idén om att en familj ska vara i den form vi tror? Den idén är också en fantasi, fast en gemensam, samhällelig.

Därmed inte sagt att vi ska säga upp relationer till höger och vänster. Självklart inte. I nära relationer möter vi oss själva på ett sätt som är svårt att göra på egen hand. Vi får speglingar som är ... kristallklara. Kan vi komma igenom är det bra. Kan vi inte är det också bra, då är det vår väg. Ibland kommer vi igenom och då kan det betyda att det är dags att bryta upp, helt enkelt för att nya djup i oss själva behöver få plats och utrymme, nya marker inom oss själva behöver utforskas.

En familj som är kärleksfull mot barnen kan vara levande och rörlig utan att det på något sätt skadar. Tvärtom. Ständiga gräl, dåligt stämning, gnäll och irritation, kanske alkoholbruk/missbruk för att döva skapar en underlig plattform för barn att växa upp på. Dom kommer att tro att det är så livet är för en vuxen. Att det är normalt.

Finns mycket mer att fundera över, men nu ska jag åka och jobba.