jobbet. Har just avslutat dagens arbete, bara undanplockning som gäller. Känns som att det är lite synd om mig. Varför älskar ingen mig!

I samma ögonblick kommer den "rätta" tanken; jag är visst älskad, av både människor och djur. Och framförallt av existensen. Och återigen blir jag påmind om vikten av att vara medveten om hur kroppen mår. När jag är trött blir det lätt synd om mig. (Vilket inte är sant) Om jag är sjuk, likaså. Om jag har ont ... samma sak.  

Men det är inte ett dugg synd om mig. Det är bara en av alla gamla matchande tavlor som trillar ned och påminner om något jag egentligen har glömt. Något som hänt när jag var barn och fick göra sådant som låg utanför min förmåga utan att bli bekräftad.  Och det hände väl några gånger, så det är inte så underligt om kroppen går igång ibland på saker som påminner.

Men jag släpper det också och är tacksam för det som ÄR.