bär på mer skam än andra. Det ser ut som om deras ego är uppblåst och stort, vilket också stämmer på sitt sätt. Eftersom skammen är egots sätt att säkerställa att vi inte får kontakt med det gudomliga.

Men deras smärta är djupare än andras. Deras skam är tyngre, mer genomträngd, rädslan är större för att de inte är värda att bli älskade. Deras separation från ljuset är mörkare, mer plågsam, sorgligare, svårare, tyngre, bittrare än för andra. Därför ser deras ego större ut. De vill göra allt för att undvika känslan av skam. De stöter bort allt som kan antyda att de inte är bra nog, att de inte skulle vara värda att älskas. Och de lägger ut det på sin omgivning.

På så sätt skapar dom sin tavla. Eftersom de stöter bort sin omgivning genom att lägga ut sin smärta bevisas det för egot att han eller hon inte är älskad. Det leder till ännu större ansträngningar att visa att "felet" inte ligger hos den lättkränkte, och så rullar det på.

Det finns ingenting människorna runtomkring kan göra för att förändra den situationen. Det spelar ingen roll hur mycket kärlek som erbjuds, hur mycket vackert som sägs, vilka handlingar som utförs, allt tolkas utifrån skam. Omedveten skam.

Egentligen tänker jag på narcissister när jag skriver det här. Ett tillstånd där känslan av skam har gått över gränsen och blivit sjuklig på så sätt att den stängs av helt. Men vi kan alla hamna i det här tillståndet kortvarigt. Om vi är trötta, har råkat ut för något vi har svårt att hantera, eller är fysiskt sjuka. När vi inte är i balans, helt enkelt. 

Ändå är allt man kan göra att älska dem.

Utan att sluta älska sig själv, utan att sluta se sitt eget ljus.

Allt man kan göra är att minnas att också de kommer från samma källa som jag själv, från Ljuset.

Att vi är Ett.

på tv nu för ett tvättmedel. Jag har absolut ingen aning om vilket tvättmedel det är och det spelar heller ingen roll.

I alla fall, där visar man människor i kläder med vackra färger och vitt. Dom ser helt normala ut, ända tills dom drar av sig den grå hinnan som sitter som ett lager över de vackra färgerna. DÅ! ser man hur färgerna verkligen ska se ut. Hur klara och rena dom är och hur vitt det vita egentligen kan vara. 

Så är det med skammen. Den sitter där som ett lager av gråhet och matthet över oss, utan att man kan peka på det, utan att vi egentligen kan se det och förstå det. Den får oss att agera som om världen verkligen är grå och matt. Vi förmår inte att låta det ljus vi egentligen har lysa fram. Och om någon vågar, trots sin skam. känner vi andra oss som sämre människor, som inte har förmått att göra det vi innerst inne vet att vi kan. Lysa och älska.

Då är risken stor att vi försöker få den som lyser att skämmas. 

hamnade jag i den lyckosamma situationen att jag kunde separera mig från min skam. Väldigt konkret ritade jag upp den och höll den som den tavla den egentligen är, framför mig. Jag förstod hur den uppkommit och jag insåg på en djupare nivå än den intellektuella, att jag ÄR inte min skam.

Skammen är en gammal känsla som inte har med nuet att göra. 

Men den har styrt hela mitt liv. Den har talat om för mig vad jag får göra och vad jag inte får göra om jag ska vara en bra människa. En älskansvärd människa. Andra har kunnat styra mig genom att ge mig känslan av att om jag inte gör som jag "ska" så kommer jag inte att vara älskad. 

Om andra människor har gjort något som jag blir besviken över så är det min skam som talat. Och försökt få dom att skämmas, för att förstå vad dom har gjort mig. Men det har bara handlat om mig själv. 

Den jag har svårast att förlåta är den som berör min känsla av otillräcklighet och självförakt. Och dom två känslorna är bara ett annat uttryck för skam. 

Efter att jag lyckades separera mig från skammen kände jag mig fri på ett nytt sätt. Stark. Glad. Lugn. Jag är jag och jag är ok. Jag kan göra fel utan att vara en dålig människa. Ljuset lever i mig som det gör i alla människor. 

Så såg jag hur vi människor kommunicerade med varandra genom skam. Hur vi tolkar varandras ord till det sämsta ... för oss själva. En fråga som: Har du tvättat? tolkas som en anklagelse att inte kunna ta ansvar. Inte för att den som frågade tänkte så, utan för att den som fick frågan har en gammal tavla som någon har bankat in i huvudet som handlar om att inte kunna ta ansvar. Det har ingenting med ansvar att göra. Det har bara med gamla, smärtsamma, matchande tavlor att göra.

två gånger har jag klickat bort det jag skrivit, bara för att jag har ett annat tangentbord än jag är van vid.

Jag tolkar det som att det inte är färdigformulerat, det som jag ville skriva om.

Så det var nog bra att det försvann.

Jag väntar lite till.

säger att det är tur att vi har skam, utan den hade vi inte känt några moraliska skrupler och kunnat göra vad som helst mot varandra.

Men jag säger att i samma ögonblick jag inser att det jag gör mot någon annan, det gör jag mot mig själv, så behövs inte skammen för att hindra mig från destruktivitet i vilken form som helst. 

Det vore att skada sig själv. 

skulle skammens funktion vara att hålla oss sepererade ifrån Gud, Ljuset, Allah, Jehova, Rama, Helheten, Det allomfattande ....

För i skam är känslan av att vi inte är värda någonting allt överskuggande. Och är vi inte värda någonting kan inte Gud tycka om oss. Alltså är vi uteslutna och inte älskade och det enda vi har att hålla fast vid är vår kropp här på jorden. Så förklarar vi vår känsla av att inte vara älskade med att vår omgivning inte har givit oss det vi tycker att vi har behov av. Då har egot vunnit ännu en liten seger och i sin rädsla sett till att få stanna kvar i våra liv. 

Det är en knepig dröm vi lever i ... 

är det så enkelt att skammen kommer ifrån att vi är övertygade om att vi är separerade från vårt ursprung, det ursprung som en del kallar Gud.

sa:

"

Angående skam; jag minns att Karin Alvtegen sa att den största skammen var den att inte ha blivit älskad.Kan detta också vara skammens ursprung? Att inte ha blivit älskad?"