en obeskrivligt vacker morgon, en underbar dag och en härlig kväll så slutar dagen i ett enda stort frågetecken.

Man kan undra varför. 

lyser. Frukost på altanen. Träden glittrar i morgonljuset. Det är varmt i skuggan. Téet smakar gudomligt. Morgonmeditationen blev ny och befriande.

Det är en dag i tacksamhet.  

hur mycket vi människor förknippar oss själva med "problem".

Vad ÄR vi om vi inte har problem? Vem är vi? Om vi inte suckar över vädret eller grannen eller exet eller sambon? Om vi inte har någonting att lätta vårt hjärta med? Om allting är, verkligen är, perfekt hela tiden ... blir vi tråkiga då?

Har vi ingenting att prata om då?

Själv älskar jag att hitta lösningar. Men om allt är perfekt och alla lösningar hittar sig själva ... behövs jag då?

Jag tänker att det blir ett helt nytt sätt att umgås på .... att sitta tysta tillsammans och betrakta himlen i solnedgången... äta lite och njuta av maten, ta en promenad och njuta av omgivningarna. Inget skvaller, inget man retar sig på, inget att "ordna upp", inget att voja sig över.

Är det helt enkelt så att vi tycker att det är kul att gnälla? Att vi får något slags existensberättigande genom att tycka att världen är svår, knepig, att andra är dumma?

Eller är det så att vi är så vana vid kämpandet att vi tror att det är Livet när det är ett evigt kämpande. Någon har talat om kamp eller kollaps. Minns inte just nu vem, men det är klokt. Normalt sett pendlar vi mellan kamp eller kollaps, enligt den mannens teori. Vad vi egentligen behöver är balansen däremellen. Som en krona på högkant. Varken krona eller klave. Varken kamp eller kollaps. Istället kämpar vi på tills vi kollapsar. 

Och att ta tillvara den negativa aspekten av livet gör att vi kan kämpa på, på samma sätt som vi alltid har gjort, på ett sätt som vi känner igen. Tills vi kollapsar.  Och från kollapsen försöker vi ta oss tillbaka till kampen. För det är vad vi känner igen. När vi i själva verket borde hitta balansen.

Och börja njuta av Livet.

Tankar i en ljuvlig sommarkväll. 

... skrev jag det här:

Jag är en vandrare i kosmos

Jag är en vandrare i kosmos 

Jag är en vandrare i kosmos

Jag hittar inte hem

Och jag undrade mycket om jag någonsin skulle hitta hem, om jag någonsin skulle förstå, mig själv och min omvärld.

Femton år senare kom dessa orden och med tillhörande bilder, utan tankar på vad jag skrivit tidigare, utan tankar på någonting egentligen:

Så stod jag då

i hallen

en dag och tittade mig förvånat omkring

Välkommen, sa jag

lycklig

till mig själv

Du har kommit hem

Jag vet inte var 

jag varit

alla dessa år

sa jag

Det vet inte jag heller

svarade jag

Men nu är du hemma

Förlåt

För att jag inte visste

För att jag inte förstod

Men nu är du hemma

Hos dig själv

Hos mig själv

Välkommen!

att det ligger hos mig själv ... det är en utmaning som jag hela tiden går bet på. Det är som att slinta med blankslitna trätofflor på en hal klippa vid havet. Man går där helt lugnt och plötsligt har man halkat till och det blir fel.

Jag vill bara väl, vill bara "göra bra", hjälpa, ordna, fixa till ... och så har jag blivit för ivrig, för "på", för duktig ...  behöver verkligen lära mig att även nära och kära kan själva ... 

Tur att jag har mycket kärlek runt mig, kärlek som tillåter att jag är som jag är och att jag får göra mina missar och ändå vara älskad.  

och jobbar på båten igen ...

Kul att vara tillbaka, att träffa alla igen. Ventilationssystemet känns uppfräschat och man har gjort en del ombyggnationer. Jättefint, faktiskt.

Jag undrar vad en grupp människor som är så tätt tillsammans under vissa tider skapar i väven? Vad väver dom samman som inte syns med ändå finns. Med tanke på att kvinnors menscykel  samkörs om de vistas tillräckligt länge tillsammans, så antar jag att det finns fler saker som påverkas och som ligger som kluster ute i väven. 

Och jag är uppenbarligen en del i den gruppen. Även om jag inte är här så ofta.

Tankar från en båt.