utslagen. Inte av någon annan anledning än att min " myskväll" inte blev av. Andra hade andra idéer. Eller kanske inte. Andra hade kanske inga idéer alls men upplevde något slags hot i att det skulle "göras" något? Ingen aning faktiskt, men jag tappade sugen.

Nu letar jag efter den så mycket jag kan. Sugen, alltså. Läser mina böcker och blir påmind om att förlåta, för det jag tror har hänt har ju inte hänt. Precis som alla deltagare i mina nattliga drömmar är uttryck för mig själv, så är också alla jag ser runt mig, och alla jag tolkar, delar av mig själv (som jag inte vill se).

Så när jag ser någon som inte vill möta mig ... är det i själva verkat en del i mig som är rädd för att möta min omvärld?  Som är rädd för att samverka, av rädsla för att bli manipulerad?

Kanske. Eller så har jag inte fattat någonting.

Jag fortsätter att förlåta istället för att grubbla. Det har funkat bra tidigare idag i alla fall. 

 

Manne

25 juli 2008 22:24

Det finns en gräns i varje möte.
Det som är en själv och det som är den man möter. Ligger dessa ytor på samma plan går mötet smärtfritt och relationen fördjupas i den stunden.
När man försöker mötas, när ytorna inte ligger på samma plan, så dröjer det alltid innan relationen fördjupas, om det är ment att den skall göra så.
Frågan jag ställer mig är hur långt förlåtande skall man vara, var ligger den egna ytan och var ligger ytan hos den jag möter?
Spelar det egentligen någon roll, och kan man alltid mötas och leva med en accepterande inställning, oavsett var som finns på den yta man möter?

Att alltid gå vidare med 'Jaja, det är så det är...', klarar man det och är det isf rätt?
Det som man kan fråga sig är vad man vill uppnå med mötet såklart.
Tror att det kan ligga en fara i att gå förbi den egna ytan, då man tappar bort sig själv.
Eller kanske är det det som gör att två själar ämnade för varandra helt smälter samman och verkar ihop??

Allt tankar o funderingar enligt Manne.
Kram!

 

Manne - igen

25 juli 2008 22:26

Btw, så tror jag helt klart att det är över trettio grader som gör att vi inte har orken, kraften eller tålamodet.

Har själv varit helt kraftlös, initivoförmögen och iriiterad. Obefintligt med tålamod.
Men på något förunderligt sätt så har dagen varit en bra dag, och jag borde störta isäng.

Bums!

 

Alexandra

26 juli 2008 10:27

Är inne på dina funderingar ... var går gränsen? Men kanske är det enklare än jag tror. Skriver i bloggen om det lite senare när det finns mer tid. Tänker att det är viktigt att få vara den man är, för alla. Då blir värderingsystemet annorlunda. Och leder till? Intressant.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

jaget bortom vanan att känna jaget bortom känslan   Att förstå centrum förbi linjerna av årsom gått år som format och skapat det jag kanske en gång trodde var jag   Men jaget är upplöst i trygg förvissning om att det bortom bortom ...

Jag möter människor som säger sig vilja förändra sina liv. De är missnöjda och vill ha något annat. En del har tänkt till och säger sig veta vad de vill ha, andra påstår att de bli glada bara allt var annorlunda.   Men det är enkelt att förändra ...

är konstig. Här sitter jag vid min dator en hel kväll, fast jag har ett liv att leva ... Det är som om jag väntar på att det ska bli roligare, men det blir det inte. Det är ju ändå bara en dator jag sitter vid. Det roligaste i kväll var när jag träna...

I tanken lever tron att sedan ska jag ... sedan kommer dom ... jag minns när ... då var det ...   Men tanken har ingen substans tanken har ingen mening tanken har ingen verklighetsförankring   Bara i nuet finns verkligheten närv...

bli alldeles knäpp av att se alla rubriker om politiker som avgått med hela sin lön kvar resten av livet, samtidigt som de jobbar fullt på ett nytt jobb. Eller koncernchefer med fallskärmar på hur mycket som helst. Eller vinster på poker, triss eller...