på det här med glädjen. Kanske är det faktiskt inte möjligt, eller kanske snarare, ointressant att dela glädje med någon annan?

Om det är en gammal tavla, en gammal dröm, att få göra det, en romantisk fling, så gissar jag att det (som vanligt) bara är jag själv, som är den, som skapar glädjen och lever den. Och att det inte spelar någon roll om jag har någon med mig eller inte. Det är jag som skapar min dröm, ingen annan.

Det här känns inte helt sant i mitt inre ... ännu. Skulle inte drömmar kunna mötas?

Iris Johansson är en intressant och mycket klok kvinna som har, som jag tycker, kloka och sunda tankar och idéer. Hon var som barn kraftigt autistisk, men bestämde sig någon gång i 10 årsåldern för att undersöka vad det innebar att vara människa och göra som dom andra gjorde. Det ledde till att hon blev en slags expert på kommunikation. Hon har färdigheter och medvetenhet som är få förunnade och "ser" klart och tydligt.

Hon har skrivit en bok som heter "En annorlunda barndom".

Här är en länk till hennes sida:

I alla fall ... hon beskrev i sitt föredrag att kärlek är ingen känsla. Kärlek är ett tillstånd. Det tillståndet finns runtomkring oss hela tiden och är ständigt möjligt att komma i kontakt med ... om vi kommer förbi våra spärrar. Då kan det bli en känsla som uppfyller oss. Jag tänker att där kan en annan människa ibland fungera som en nyckel, som¨, i alla fall tillfälligt, låser upp dörren, till tillståndet kärlek. Men det beror inte på någon annan än mig själv om jag kan vara kvar där.

Och det är väl det livet går ut på, att komma förbi spärrarna och komma i kontakt med tillståndet kärlek. Kanske är det samma sak som att bli upplyst. Jag vet faktiskt inte.

Men i min fantasi verkar det fortfarande underbart att någon gång få dela detta tillstånd med någon annan. Eller med andra över huvud taget.

Det har jag kanske gjort också ... i retreater jag varit på, i gruppmeditationer och andra djupa, andliga övningar där jag har släppt på tankespärrarna.

Så vad är det då jag längtar efter?

Grunnar vidare.

 

Tinntinn

22 november 2008 12:40

Du skriver om något som jag har tänkt en del på: att jag förstås är ansvarig för hur jag mår. Att jag kan välja att vara glad, kär, arg etc. oavsett vad människorna omkring mig tar sig för.
Men baksidan av det är att man på ett sätt gör sig fri från omgivningen, tar ett steg tillbaka och inte blir berörd på samma sätt. Är det verkligen meningen? Det är ju i interaktionen med andra man lär känna sig själv.
Och vill jag gå omkring och vara lycklig hela tiden? Utan mörker inget ljus, liksom...

Tack för tipset om Iris! Hon verkar hålla till i min stad. Slumpen, igen!

 

Alexandra

24 november 2008 22:12

Har tänkt mycket på det oxå ... men tror att det är en tankevurpa att tro att man gör sig fri från omgivningen. Man gör sig fri, men inte från någonting.

Att vara ansvarig för sina känslor är inte att stänga av dom eller inte känna något, (ibland kanske till och med tvärtom,) utan det är mera att känna men inte lägga ut det, inte ge någon annan ansvaret för dom. Våga stå kvar i känslan tills man har känt igen den som sin(egna gamla smärta) och därefter tillåta sig att lösa upp den när man ser att den inte fyller någon funktion. Till slut kan man tillåta alla känslor, på djupet, men utan att man tror att det har någon större betydelse. Som moln som tillfälligt skymmer solen.

Och ... öh ... ja, jag tror att jag skulle vilja vara lycklig hela tiden. Det är också en idé att lycka är ett slags status guo, det tror jag inte att det är. Smärta kan vara lycka. Om man klarar av att se det från det perspektivet.

Tänker jag ... tror jag.

:-)

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

jaget bortom vanan att känna jaget bortom känslan   Att förstå centrum förbi linjerna av årsom gått år som format och skapat det jag kanske en gång trodde var jag   Men jaget är upplöst i trygg förvissning om att det bortom bortom ...

Jag möter människor som säger sig vilja förändra sina liv. De är missnöjda och vill ha något annat. En del har tänkt till och säger sig veta vad de vill ha, andra påstår att de bli glada bara allt var annorlunda.   Men det är enkelt att förändra ...

är konstig. Här sitter jag vid min dator en hel kväll, fast jag har ett liv att leva ... Det är som om jag väntar på att det ska bli roligare, men det blir det inte. Det är ju ändå bara en dator jag sitter vid. Det roligaste i kväll var när jag träna...

I tanken lever tron att sedan ska jag ... sedan kommer dom ... jag minns när ... då var det ...   Men tanken har ingen substans tanken har ingen mening tanken har ingen verklighetsförankring   Bara i nuet finns verkligheten närv...

bli alldeles knäpp av att se alla rubriker om politiker som avgått med hela sin lön kvar resten av livet, samtidigt som de jobbar fullt på ett nytt jobb. Eller koncernchefer med fallskärmar på hur mycket som helst. Eller vinster på poker, triss eller...